Richard Yates: Cold Spring Harbor

Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)! Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande filmisk berättelse.

Men Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när hans Cold Spring Harbor (Norstedts klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut. Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt sammanfattar hans syn på den egna gärningen:

“If my work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”

Ja, när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande flickvännerna, barnen och barnbarnen.

Men det som tycks vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.

Det gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet, medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli lämnad.

Jag tänker inte säga något om bokens intrig. Men nog ser det ut som om Paul Auster för sina första romaner inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv. Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista repliken från en nybliven ung mamma.

Männen fick inte bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta, också när det gör riktigt ont.