Efter att tidigare ha läst brev i ett litet urval (antologin Bokstäverna jag färdas i, Themis 2001), fick jag läsa korrespondensen i sin helhet. Det var den engelska utgåvan som jag fick av en vän i somras. Och av en tillfällighet kom nu den svenska översättningen.Breven från Nelly Sachs är dominerande, de är ibland nyktert vänliga och ibland förtvivlade rop ut i rymden. Paul Celan svarar ofta med poetisk kraft, men som åren går ser jag hur hans ton blir alltmer formellt saklig. Att de två poeterna finner varandra i skuggan av det nazistiska folkmordet framstår redan från början som en självklarhet. Det finns rentav formuleringar i deras dikter som tematiskt griper in i varandra. De har båda erfarit sitt folk som rök ur skorstenar.
Ofta består hennes brev av dikter, tillägnade Celan och hans fru och son. Som denna:
"Än hyllar döden
livet i dig,
du narr i brådskans spiral
vart steg allt längre från de barnsliga uren
och närmare och närmare greppet av vinden
rånaren av din längtan -
I vördnad häva sig stolar och sängar
ty oron har blivit som havet"
(sidan 65, ur brev 14.12. 1960)
Hon kallade ofta i breven Celan och hans familj "mina älskade", eller "min älskade familj". Vetskapen att hennes dikter fanns hos Celan i Paris fick henne att se att hon hade ett fosterland. I dikten ett fosterland.
Efterhand som åren går tar sjukdomen över för Nelly Sachs. Hennes övertygelse om att i hemmet vara utsatt för en nazistisk liga växer till gränsen för det omöjliga och hon tas in på mentalsjukhus. Hennes liv ligger i spillror, och det kunde inget Nobelpris ändra på.
In i det sista sänder Paul Celan henne sina allt sällsyntare brev. Det sista, helt korta, vill ge henne ljus i mörkret. Fyra månader senare tar han sitt eget liv. Samma dag han begravs dör Nelly Sachs. Från år noll hade de färdats tillsammans i det mörker som bara kunde lysas upp av guldet, det tillstånd de båda längtade efter. Sachs ensam i Stockholm, Celan med fru och barn i Paris.
Det är en stor tillgång att ha deras brevväxling på svenska.
Thomas!
SvaraRadera"I floderna norr om framtiden
kastar jag ut näten
som du tvekande tynger
med av stenar skrivna skuggor"
Om jag läser denna celanare som man tittar på ett otydligt föremål genom att fokusera bredvid kan jag tycka mig ana vad det är poeten vill säga.
Jag har bara inte språk att förklara detta för dig.
Kanske är det en känsla som uppstår och som draggar själen en smula.
Men ett ord vågar jag ändå sätta på denna inre rörelse, ett ord som jag numer förknippar med bland andra dig:
Motstånd (utan punkt)
Anonyme Hubert