Jørgen Sonne. Foto: Janus Kodal.
”Man skriver för att tillintetgöras. Verket är borta, författaren är borta. Det finns ingen som helst beständighet i det som skrivs. När skriften har funnits bara en bråkdel av människans historia, varför skulle då skriften vara för evigt? Och om någon skulle komma på tanken att läsa mig efter min död, vad fasen bryr jag mig om det? Jag finns ju inte! Men just nu har jag 31 läsare med namn och adresser. Tack! Jag är mycket tillfreds med det! Jag känner inte dem alla, men jag vet att de finns. Och att de alltid samlar på ens böcker, läser dem och köper nästa bok. Kan man begära mer?”
Så skrev en gång den danske poeten Jørgen Sonne. Jag har citerat hans ord förr och alltid burit med mig dem som en viktig aspekt av det skrivande livet.
I måndags skickade jag ut motsvarande fyra ICA-kassar och fyra papplådor med min nya bok. Jag hade förberett mig genom att göra begagnade vadderade kuvert som nya. Adresserna hade jag skrivit ut med skrivaren, och tejpat fast dem på kuverten, ovanpå de gamla, samt frankerat dem. På kvällen lade jag dem på olika brevlådor i kommunen, de flesta dock på Postterminalen. Och under tisdagskvällen droppade beskeden in från nöjda mottagare. Förvånade uttryckte de en glädje över att boken anlänt två veckor tidigare än utlovat (tack till alla er som sänder mig mail, de droppar in sedan tidigt i morse också). Och redan har en bloggare skrivit om boken, läs Inkan här.
Under tisdagen var det dags att packa en ny omgång och sedan skicka ut den enligt samma metod.
Vad man jag dra för slutsatser av detta? Först och främst drar jag slutsatsen att det är fullt möjligt att nå ut med en ny bok enbart med det verktyg som utgörs av bloggen. Men kanske lika viktigt ur en annan aspekt, är att tänka på det som Sonne skrev. Har man en mindre krets läsare kan man bli tillfreds med den. Inte ropa och jaga efter det som kan uppnås av mediafjäsk och linslusande. Jag byter inte bort min frihet och jag är alltid hellre fri och fattig, eftersom det fortfarande ger mig möjlighet att nå mina läsare.
“Och om någon skulle komma på tanken att läsa mig efter min död, vad fasen bryr jag mig om det? Jag finns ju inte!” Så minns jag Sonnes syn på sig själv som diktare. Man kan väl egentligen inte formulera det bättre.
Men jag kör med största glädje på med fler beställningar av min nya bok. Jag har halva den tryckta upplagan kvar. Skicka mig bara ett mail på adressen thomas.nydahl@gmail.com så hör jag av mig om hur du ska gå tillväga för att få boken i brevlådan.
Bilden på Jørgen Sonne i Frederiksberg Have är tagen av poeten Janus Kodal, som du hittar här: inkinc.dk
Hej i natten, Thomas.
SvaraRaderaTack för bok och hälsning. Har just läst kap. med Per Landin. Intressant måste läsa hela boken. Följer även Bodil Zaleskys blogg och läser Per Nilsson, perenns, hemsida. Har en intressant artikel om Hermann Gauck uppe. Det finns en del positiva tecken - om man letar. Instämmer till sist helt med Horace Engdahl: "Jag skulle säga att Tyskland är ett Sverige för vuxna"
Hälsningar Christer Sjökvist
Thomas - jag har börjat läsa... och är helt fängslad. Du är så beläst, så insatt och delar med dig så generöst att jag blir helt tagen.
SvaraRaderaTack!