Den fula ankungen.

”Endeligt revnede det store Æg. Pip! pip! sagde Ungen og væltede ud.”

Så heter det inledningsvis i sagan om den fula ankungen. Förväntningarna i redet är stora, ungarna på väg ut i världen. Men det är något som inte stämmer.

”Det varer saa længe med det ene Æg! sagde Anden, som laa, der vil ikke gaa Hul paa det!”

Och när det äntligen gör det, så är det med förvåning man ser ungen:

”Det er da en forfærdelig stor Ælling den! sagde hun.”

Problemen hade bara börjat. Den fula ankungen, vem var han då? Det syntes ju utanpå att han var en avvikare. Men hur kändes det inuti? För ankungen kändes till en början det mesta normalt: att tillhöra barnaskaran innebär inte att man i första hand granskar sin egen fjäderdräkt. Man smälter in ända tills någon säger att man egentligen avviker.

Men för människan som känner sig utanför: syns det på henne och hur känner hon det inuti?

Den hysteriska människan, som en gång i början av 1900-talet analyserades och etiketterades i Europas stora metropoler (i Paris inte minst!) följer oss in i tjugohundratalet. Diagnoserna ser annorlunda ut. Hysterin är borta. Eller så var det ingen som visste vad hysteri egentligen var. Dussinet andra diagnoser har istället kommit.

Enligt ett telegram från TT den 12 januari (2006) är det 58.000 människor i EU-länderna som varje år tar sitt liv. Mycket fler än de som dör i trafikolyckor.

Kan man av det dra några slutsatser? Jag är försiktig och säger: allt fler människor i västvärlden mår psykiskt dåligt. Har det biologiska eller sociala orsaker? Är den hysteriska människan präglad av arv eller miljö? En skola säger det ena, en annan skola säger det andra. Själv tror jag att kombinationen av faktorer fäller avgörandet, men svävar inte på målet om någon frågar mig om signalsubstanser och mänsklig biologi. Man kan inte tala bort ett psykiskt handikapp! Medicineringen gör idag underverk och får människor att börja nya liv, sedan de en gång havererat.

Diagnoserna först: panikångesten hade i mitten av 1980-talet inte ens fått ett svenskt namn, den hette på amerikanska Panic Disorder.

Utbrändheten kom i dess spår liksom den sociala fobin. Eller så utvecklades diagnoserna parallellt i takt med att psykiatrin tog till sig dem, genom vetenskapliga studier eller hörsägen.

När österrikiska Nobelpristagerskan Elfriede Jelinek tackade nej till festligheterna hänvisade hon till sin sjukdom. För henne var och är det en fysisk omöjlighet att stå på en scen och veta att alla tittar på just henne. Tanken att resa till Stockholm var lika absurd som tanken på att bestiga Mount Everest.

Plötsligt kunde de alla tala om denna fobi, denna ångest. TV4 hade till och med ett samtals- och reportageprogram, dit man inbjudit människor med denna fobi. Man talade om problemet, ventilerade, rådbråkade det både klokt och lågmält.

Men vad är då hysterin, panikångesten och den sociala fobin?

Den fula ankungen skulle säga att diagnoserna egentligen betecknar varelser som inte passar in. Varelser som inte förmår passa in eller som stötts ut. Men till skillnad från den fula ankungen bär inte den psyko-socialt sjuke yttre tecken på sitt lidande, annat än i undantagsfall.

Drogdimman som lyser i ögonen på missbrukaren är inte orsak utan verkan! Drogen är ett tecken på försök till själv-medicinering.

Åka buss? Gå till stormarknaden för att handla? Vara med på släktmiddagen? Delta i en paneldebatt? Sitta i tv-fåtöljen när barnaskaran yr runt i rummet?

Jag tar dessa frågor som exempel på situationer, då den sjuke sluter sig i sitt skal. Han vågar inte åka buss. Han förmår inte gå in på stormarknaden. Känslor kolliderar i hans huvud när oväsendet kryper in i honom. En dunkande basgång från grannens stereoanläggning kan ödelägga hans tillvaro. En mullrande borrmaskin eller en tv som låter underhållningens skrän välla ur skärmen. Hans psykiska tillkortakommanden handikappar honom, gör honom till den ständigt frånvarande. Han viker sig för trycket, stänger om sig, drar för gardinerna, slutar kanske svara i telefon. Han vill vara ifred. Han vill säga upp bekantskapen med vardagen. Och när det gått riktigt långt: kanske också säga upp själva livet. Självmordsstatistiken talar sitt otäckt tydliga språk.

Och som ständigt frånvarande drabbas han av rykten: ”Han vill nog inte komma, han tycker inte om oss”, ”han håller aldrig löften, är en riktig svikare”, ”det där utbrottet han fick i affären, tror du han är farlig?”. Så kan ryktena se ut och då växer den fula ankungen upp till en struts inom honom och fyller hela hans inre av fula tankar, komplex, paranoida föreställningar om en fientlig omgivning. Rykten blir förtal. Förtal blir förakt.

Förakt för svaghet brukar det heta. Förakt som gör att någon spottar åt den hemlöse. Förakt som skiljer istället för förenar människor. Förakt som ser till fjäderdräktens yttre: är den svart eller vit, är den beskedlig eller yvig, är den nordisk eller sydländsk? Förakt för svaghet är alltid Den Vackra Ankungens förakt! Men skönheten sitter i betraktarens öga. Den harmoniska och fridfulla människans öga måste lära sig att betrakta den psykiskt sjuka som en medmänniska, inte som ett hot eller en avvikelse eller ett skäl för utstötning. Ingen skulle komma på tanken att stöta ut den som brutit en arm eller fått kronisk bihåleinflammation. Men den som kommer hem från sjukhuset med diagnoserna ”panikångest” eller ”depression” kan bli just utstött. Både medvetet och omedvetet väljer majoriteten att ställa sig i de friskas hörn och därifrån betrakta den sjuke.

Kanske bjuda honom på ett käckt ”ryck upp dig nu” eller en medlidandets våta blick. Men i grund och botten just med utstötningen som metod.

Den fula ankungen finns inne i oss alla. Se dig omkring och du upptäcker snart ett sammanhang där just du skulle vara den fula ankungen. I salongen passar du inte. På krogen kan du inte sitta. Absolut inte i kyrkan. Inte heller i rännstenen, där ju de utslagna redan ligger. Och som gammal soffliggare kan du inte gå till simklubbens träningskvällar. Är du kvinna, låt då bli att gå på Lokala Kvinnokampsföreningens årsmöte. Är du man, stanna hemma från Modiga Män Med Muskler! Det finns alltid ett sammanhang där just du – just jag! – är den fula ankungen. Ett sammanhang där inte jag passar in, eller inbillar mig att jag inte gör det. Där jag är utstött eller utanför – av naturliga eller andra skäl. För det mesta andra. Och inte sällan inbillade skäl.

H. C. Andersen visste vad han talade om i sin saga: han utgick från sin egen personlighet och sitt eget liv. Ämnet var självklart. I sagans form går det in i oss, från barndomen och framåt. Men alla berättelser bär på en moral. I den här kan den sammanfattas med orden: Den fula ankungen är både du och jag, och även om andra pekar finger åt oss är vi vackra innerst inne. Det är först när vi ser oss själva som de människor vi är som ångesten och komplexen kan börja bearbetas. Den fula ankungen var ju som bekant en svan, och ”Det gjør ikke noget at være født i Andegaarden, naar man kun har ligget i et Svaneæg!”, som H.C. Andersen skrev!

Not: citaten ur sagan är hämtade ur H.C. Andersens originalmanuskript, som finns i band ett av H.C. Andersens samlade verk, som utgivits av förlaget Gyldendal i samarbete med Det Danske Sprog- og Litteraturselskab.

Texten ur min bok Stormar och vilopunkter, 2006.