Stig Sjödin.

Stig Sjödin (1917-1993) var en av få poeter som inspirerade mig i ungdomen. Vid sidan av Josef Kjellgren träffade han just där min egen erfarenhet av fabriksarbete och magsår fanns.

Vem i svensk poesi kunde som Sjödin, i Sotfragment, göra den erfarenheten rättvisa? Vem kunde, mer än han, se individen i det kollektiv som fick efterkrigstidens fabriker att larma och mullra dygnet runt? Den industriella epoken krävde en särskild sorts röst för att rättvist låta sig beskrivas. Sjödin skrev:

"Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen,
inte heller hemgång med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna
som var förnedringen.
Nej, det var den osynliga nåden
att få slita ut sig,
den stora favören att få välja
där val ej fanns."

Stig Sjödin-sällskapet har nu utgivit en urvalsvolym, Söndagsbarn skall mycket se, som spänner över hela hans diktargärning. Jag visar er här ett helt uppslag ur Molnskugga från 1955 (klicka för läsbart format):