Jag ägnade tisdagen åt världens tillstånd. Det är inte en sällsynt syssla i det här huset. Sedan tonåren har jag slitits sönder av den pågående katastrof som världen utgör.Men efter att ha slumrat till en stund under tisdagseftermiddagen, med en bok placerad på bröstkorgen, vaknade jag med ögon som inte riktigt ville öppnas. De klibbade ihop, jag kände den bekanta tyngd som ledan och tröttheten ger.
Fanns det en annan väg? Nej, inte för mig. Jag kan njuta av en lång cykeltur utmed de höstnakna åkrarna. Jag kan glömma tidens larm med en bra långfilm eller i läsningen av en bok. Detta gör jag varje dag.
Men oavsett vad jag gör så finns det något som maler i bakhuvudet, något som fyller mig med sorg och uppgivenhet. Den totala förvandlingen av det svenska samhället är som en tryckluftsborr i mig, den väsnas, dunkar, slår i stycken det som var fast och stabilt.
Den enda lärdom jag kan dra av det är att förvandlingen har initierats av andra än mig. I min egen krets har solidaritet aldrig varit ett högtidsord utan en konkret attityd i vardagen. Jag har aldrig tvekat att bistå människor i nöd. Det har jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, både på det individuella och det sociala planet.
Jag är smärtsamt medveten om att majoriteten av jordens befolkning befinner sig i någon form av nöd. Men av det kan jag inte dra slutsatsen att alla människor måste bo i Sverige. Det måste finns andra sätt. Det finns andra sätt. Om det är lathet eller bara brist på fantasi som gör det omöjligt att se alternativen vet jag inte.
Under onsdagen kommer jag säkert också att somna med en bok på bröstet. Det tar på krafterna att vara människa. Men det tar ännu mer kraft att vara likgiltig och icke-mänsklig.
PS: Konstaterar nu att det var Lars Vilks som skulle mördas, men förstår också att al shabab-varianten av islamismen är en harmlös och ofarlig politisk rörelse. Man måste vara tolerant med andra traditioner, och lite människospill får man därför acceptera. Läs vad Vilks själv skriver, till yttrandefrihetens lov.
Uppdatering: vill man veta lite mer konkret om al shabab kan man läsa denna lilla notis från igår. Barnen vinner ett maskingevär när rörelsen har tävling i Koran-recitation. Fint!
Foto: Anders Wikström.
Jaha. Det ska bli spännande att se om media kommer att frossa i dessa presumtiva attentatsmäns ideologi och motiv i samma omfattning som de gjorde med Breivik.
SvaraRaderaHej Thomas,
SvaraRaderaDu skriver: "I min egen krets har solidaritet aldrig varit ett högtidsord utan en konkret attityd i vardagen. Jag har aldrig tvekat att bistå människor i nöd. Det har jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, både på det individuella och det sociala planet."
Det är det här, som är skillnaden mot den kollektiva s.k. solidaritet, som anbefalls idag.
Initiativet till att bistå andra människor kom från dig personligen. Du offrade din egen kraft och dina egna resurser, när du bistod människor i nöd. Event. negativa konsekvenser av dina uppoffringar drabbade enbart dig.
Med den kollektiva s.k. solidaritet, som anbefalls idag så offrar initiativtagarna hänsynslöst ANDRA människor - offrar deras liv, deras hälsa, deras trygghet, deras trevnad, deras framtid - samtidigt som initiativtagarna själva nogsamt ser till, att de själva personligen inte berörs av de negativa konsekvenser, som de påför den befolkning, som finns i landet.
Lite människospill och lidande för nota bene andra människor får man acceptera, säger den kollektiva s.k. solidaritetens banérförare självbelåtet.