Sedan länge besöker jag Brogårdens gårdsbutik i byn för att köpa grönsaker, frukt och ägg. Den gångna sommaren har jag varit sträng mot mig själv och i princip endast handlat där. Jag är trött på äpplen som åkt lackerade över halva jordklotet och grönsaker som ligger och möglar eller ruttnar i sina plastförpackningar på ICA. Dessutom är det så att man får de nyskördade grönsakerna billigare i gårdsbutiken där det doftar av jord och nyskördat. Ägg är jag storförbrukare av, eftersom jag till lunch varje dag gör en rejäl omelett med fårost i. Därför köper jag mina ägg flakvis.I lördags slog det mig att kvinnan som förestår butiken - som naturligtvis är frun på gården - alltid möter mig med ett gott humör och några enkla fraser. Diskuterar vi inte vädret så är det risken för spindlar i sängen. Hennes två hjälpredor, som turas om att jobba i butiken, är unga tjejer med en öppen och vänlig attityd mot kunderna. Och jag tänkte: om jag valt en helt annan livsväg som ung, hade jag då mått psykiskt bättre?
Tanken återkom under söndagen då jag under dryga fem timmar utförde rejält kroppsarbete. Det strider mot allt förnuft eftersom jag vet att det straffar sig med mer artritvärk än vanligt, efteråt. Men psykiskt mådde jag så mycket bättre. Kände mig uppåt och nöjd när dagsverket var färdigt. Jag kunde se på det med en gnutta stolthet.
Jag minns att Ingmar Bergman i Marie Nyreröds dokumentärer sa att “demonerna hatar frisk luft” - och att man måste börja dagen utomhus, i hans fall med en promenad utmed stranden i rask takt, för att sedan kunna arbeta vid skrivbordet utan att de överfaller en. Jag vet ju att det är sant. Om jag tar cykelturen före skrivandet på morgonen brukar dagen bära frukt. Inte annars. Jag kan sitta och stirra länge på skärmen innan det blir något gjort.
Skulle jag med andra ord ha fortsatt på fabriken eller sockerbruket? Skulle jag ha valt min yngste sons väg och blivit en uppskattad och kvällstrött parkarbetare? Frågorna är naturligtvis för sent ställda. Jag har under alla omständigheter inte fler svar - i det här livet.
Foto: Ulrika W.
När jag läste brevväxlingen mellan Bergmans föräldrar tänkte jag mer än en gång "Men för bövelen, gå ut och gå dig trött, gräv ett trädgårdsland - GRUBBLA inte så förbannat" i pappans riktning. Det var intressant att höra att sonen lärt sig hantera det bättre. (Var pappans grubblerier en förutsättning för sonens genialiska handlingskraft?)
SvaraRaderaJag känner igen det precis själv. Lyckligtvis upptäckte jag redan som tonåring morgonmotionens välsignelse. Och jösses vad jag har motionerat under osäkra perioder av livet.
Jag har väl också ställt mig frågan om jag skulle ha valt något annat. Här till exempel
https://annannan.wordpress.com/2009/04/26/biodynamik/
Jag har aldrig stannat kvar länge vid den frågan, har motat bort den med sådana argument som i inlägget. Jag tror att jag måste bli en annan människa för att välja ett annat liv. Jag vet inte vad som är sant för dig - men jag vet att det är mycket viktigt som inte blivit skrivet om du blivit parkarbetare.
Men jag tror på möjligheten att välja en aning inom det egna livet. Jag behöver själv bli bättre på det, eller det är väl så att det handlar om att man ständigt måste påminna sig själv, mota in sig i i de riktiga hjulspåren som man tenderar att hela tiden glida utanför.
Det ligger något i klosterrutinerna. Ta den där morgonpromenaden varje morgon. Se den som en del av ditt arbete om du behöver det, den utgör ju förutsättningen för det.
Thomas, du frågar dig om du mått bättre om du valt en annan väg i livet. Jag förstår din tanke, själv är jag också emellanåt så innerligt trött på mitt arbete som sällan utmynnar i något konkret, och ändå - jag är innerligt glad att du valde din livsväg som du gjorde. Annars hade vi ju inte fått del av dina tankar, dina fina böcker. Men frisk luft ja!
SvaraRaderaAnna och Ulrika, tack för era vänliga kommentarer, som lite sol inför cykelturen! Ny vecka och nya utmaningar, det står sig bra tillsammans med den verkliga solen som åter lyser över Skåneland.
SvaraRaderaDina tankar här liknar mina egna. Vet ju hur bra jag mår när jag får utföra något annat än det jag gör. Kanske har det med ens läggning och personlighet att göra eller så är det "bara" så enkelt att den fysiska aktiviteten skapar ett välmående i både kropp och själ. Jag kan längta efter att få mocka skit i ett stall, få använda kroppen och då inte bara på ett menlöst gym utan något som verkligen ger något resultat både för mig och i det utförda arbetet. Jösses jag kan tom tänka mig att göra detta gratis bara för den inre glädje det skulle ge...Nu ör jag mest glad för de små fyrbenta vännerna som tvingar mig ut på promenader även om det inte alls är tillräckligt för mig. Fin dag till dig Thomas.
SvaraRaderaAnn
SvaraRaderadet borde vara så för alla människor, att det fanns en balans mellan fysiskt och intellektuellt arbete. Gärna ett stall, ett grönsaksland eller något liknande i anslutning till hem och arbetsplats. Det som jag tycker är svårast är just att hem och arbetsplats är en och samma sak. Lätt att förväxla!
Fin måndag önskar jag också dig.
Thomas,
SvaraRaderaJag läser din bloggkommentar "gårdsbutiken ...." och har följande funderingar.
Det har hänt mig vid vissa tillfällen, middagsbjudningar, tillställningar etc att jag har haft en givande intellektuell konversation med någon främmande tills de frågar mig: "Och vad är du? Lärare, akademiker?" Jag svarar och samtalet tystnar. Min konversant hittar
en annan bordsgranne eller någon annan med ett intellektuellt arbete att fortsätta samtala med. Jag är nämligen inte intressant längre: mitt arbete är inte fint nog, inte akademiskt. Det händer sällan men tillräckligt ofta för att att jag ska påminnas om hur nedvärderat vissa arbeten är: inom service, handel eller fysiskt arbete. (För att vara rättvis måste jag också tillägga att vissa intellektuella blir mycket intresserade och vill veta mer om mitt arbete.)
Jag medger att det är tråkigt att jag inte stimuleras mer intellektuellt men jag försöker ta igen det på fritiden. Men jag får något tillbaka som inomhusarbetarna missar: glädjen att hjälpa andra, att röra mig på jobbet (och få betalt för det), många gånger utomhusarbete, och tillfällen att träffa andra med helt andra livshistorier och åsikter än jag själv har. Just det fysiska i arbetet gör också att jag mår bättre.
JohannaV, tack för din kommentar. Jag känner igen detta. Den sortens tysta avvisande är förfärligt och både dumt och meningslöst. Tänk så mycket man istället hade att lära av varandra!
SvaraRaderaFysiskt arbete tillhör sällsyntheterna för mig. Och när jag någon gång ska bistå någon i familjen, som att måla ett nybyggt garage eller tapetsera ett rum, nog känner jag att kroppen rätt fort säger nej.