Arie Lova Eliav, fredens man.

Amos Oz skriver helt kort om den judiska innovatören och politikern Arie Lova Eliav (1921 - 2008). Han som tog tusentals utmärglade, frisläppta koncentrationslägerfångar via Trelleborg till Palestina. Och som sedan blev känd för sina djärva projekt i Negevöknen med att förvandla saltvatten till sött och användbart vatten.

Oz skriver: ”Några dussin pionjärer, däribland enstöringar som älskade öknen eller sökte ensamheten, ett antal unga par kom och slog sig ner här i början av sextiotalet: gruvarbetare, stenhuggare, stamanställda arméofficerare och industrianställda. Lova Eliav planerade, ritade och byggde den här staden (Arad, min anm) tillsammans med en handfull andra stadsplanerare som var hängivna sionister, en stad med gator, torg, avenyer och trädgårdar, inte långt från Döda havet, på en avlägsen plats som den gången, i början av sextiotalet, inte hade förbindelse med någon huvudväg, vattenledning eller kraftanläggning, och där det inte fanns några träd, stigar, byggnader, tält eller andra tecken på liv.”

Jag träffade Lova första gången i Malmö, hemma hos släktingar till hans fru Tania(som varit en av de utmärglade på skeppet till Palestina). Vi föll för varandra. Av mig fick han en dikt om Ben Gurion som översatts till hebreiska och jag fick hans banbrytande arbete om de sovjetiska judarna. Många år senare, 1990, kom jag till Tel Aviv med min äldste son Mikael, som redan då visste att hans framtid låg i den ryska kulturen och det ryska språket.

Eftersom jag visste att Lova är född i Moskva, samt varit Israels ambassadör där ville jag att Mikael skulle få träffa honom. Jag ringde hans nummer. Han och frun bodde i en liten, spartanskt inredd lägenhet i centrala Tel Aviv, mitt emot stora synagogan. Jo, vi var välkomna, om vi accepterade att hans fru var sjuk och sängliggande. Vi blev mottagna som gamla vänner. Vi stannade hela eftermiddagen. Lova och Mikael diskuterade sovjetisk politik och rysk litteratur, de utbytte fraser på ryska. En hemhjälp serverade kaffe och kakor. Jag satte mig på sängkanten hos Tania, höll hennes hand och såg hur det var fatt.

Lova ville ha Mikael till Negev, han fick en inbjudan att bo på Lovas eget pionjärhem för självuppoffrande ungdomar som ville arbeta med sötvattensframställning. Jag glömmer det aldrig. Lova lämnade en gång Knesset i protest och gick också ur Arbetarpartiet, det var när Golda Meir kläckte dumheten ”Det finns inga palestinier”. När jag intervjuade honom under Libanonkrisen sa han ”Det är bara idioter som tror att man kan bomba sig till fred”. Lova, en av de stora i pionjärgenerationen, en oförglömlig människa. Amos Oz påminde mig så vackert om honom.