Några ansikten ur mobben.

Laura Johnson

Nej, hon är inte representativ (vem av oss är det?), men hon stod inför skranket igår, för sitt deltagande i mobbens plundringar. Själv hade hon stulit elektronik för femtusen pund. Hennes namn är Laura Johnson och hon är miljonärdotter. Nu har hon fått fotboja och väntar rättegång.

Nå, jag skrev igår om Canettis Massa och makt. När jag läser om miljonärsdottern tänker jag att teorin om massan nog ändå är riktigare än de ryggmärgsreflexer som gör gällande att det är fattigdom som får människor att ansluta sig till en plundrarmobb. En annan faktor som i dagens olika analyser lyfts fram är det faktum att människor insyltade i olika kriminella gäng varit pådrivande i plundringarna. Att vara fattig, arbetslös eller utan vare sig bildning eller utbildning är sannerligen inga automatutlösande mobbreflexer. Om så vore får vi räkna med att FAS3- kollektiven i Sverige snart störtar in på Konsum och anlägger eld.

Alexis Bailey

Det finns inget ämne som lockar fram fler teorier än detta. Är det inte marxistiska klassbegrepp som dammas av, så är det ett primitivt rastänkande som räknar och "förklarar" andelen mörkhyade i relation till ljushyade plundrare. Vore det så enkelt kunde man lägga ner varje diskussion. Däremot tror jag att både marxismens begrepp och socialpolitiska analyser som har med klass (proletariat, trasproletariat och småborgarklass) och kultur (brittisk, afrikansk, asiatisk etc) att göra, är användbara om det sker på ett icke-dogmatiskt sätt, och dessutom tycker jag att de enskilda berättelserna visar på något betydligt mer komplext. Låt mig därför bara avslutningsvis nämna lärarassistenten Alexis Bailey. Han borde väl ändå undvika att inför sina elevers ögon delta i plundringarna? Men det gjorde han inte. Brevbäraren Jeffrey Ebanks, 32, kunde inte heller låta bli. Varför? Fanns det ekonomiska skäl till hans plundring? (I sammanhanget en artikel av Theodore Dalrymple).

Andres Lokko skriver i Aftonbladet, att en enda butik lämnades orörd i Clapham: Waterstones bokhandel. Säger det något?

Det sista jag såg på BBC i natt var en gråtande man som fått sin lilla butik plundrad. Han fick ryggdunkar av kollegorna som sa att det skulle ordna sig. Han svarade att han saknade försäkring, och att allt det lilla som försörjt honom och hans familj nu var borta. Hans tårar står för mig som en symbol för det som svept fram över de brittiska städerna.