Orhan Pamuk: Oskuldens museum (Övers. Mats Müllern, Norstedts)

Antagligen är det en humörfråga hur man läser Orhan Pamuks roman Oskuldens museum, som förutsägbar melodram eller som övertygande drama i Tolstojs anda.

Jag erkänner villigt att jag pendlat mellan dessa två känslor under läsningen av den drygt 550 sidor tjocka romanen. Å ena sidan möter man här en traditionell, ja nära nog gammaldags, berättande roman som både i personteckning och händelseförlopp håller läsaren fängslad. Å andra sidan får vi påminnelser om Pamuks moderna stil, då han träder in i berättelsen och blinkar i postmodernt samförstånd åt läsaren.

Romanens grundstruktur är lätt att återge. Det är i mitten av 1970-talet, vi befinner oss i Istanbul, återigen scenen för Pamuks romankonst. Huvudperson och berättare är den unge överklassmannen Kemal som står i begrepp att förlova sig. Den tilltänkta, Sibel, anar ganska snart efter den överdådiga förlovningsfesten att något är fel. Hennes Kemal blir alltmer fåordig, allt mindre närvarande. Det beror helt enkelt på att han förälskat sig i en avlägsen släkting, den unga, attraktiva Füsün. Hon och Kemal träffas dagligen i en våning i Istanbuls finare kvarter, en våning som Kemals mor en gång köpt för eventuella behov.

Pamuk skildrar Kemals och Füsüns heta passion mycket övertygande. Under älskogsmötena blir Füsün av med ett örhänge, som sedan ska få spela en avgörande roll i berättelsen (ett berättartrick som är så väl använt att det mest känns som en blåsning).

Nå, Kemal fullföljer de ursprungliga planerna och förlovar sig med Sibel. I en flott villa bor de och Sibel hoppas på ett förestående bröllop, barn och familjelycka.

Men det slutar naturligtvis med att de slår upp förlovningen och går skilda vägar. Kemal börjar då frenetiskt söka efter sin stora kärlek Füsün. Han hittar henne inte någonstans. Det går 399 dagar av ensamhet när han en dag oväntat får ett brev där han bjuds att besöka henne. Väl där får han veta att hon numera är gift, med Feridun, en ung man vars högsta dröm är att få göra film – med Kemals pengar som grundplåt. Sakta leds läsaren in i den turkiska filmens värld. Vad som sedan händer borde varje recensent akta sig för att berätta, eftersom det skulle förta hela det överraskningsmoment som ligger i romanens utveckling. Och ändå går det ju inte att helt förtiga. Det som sker med Kemal, Sibel och hennes nye man, med Füsün och hennes filmande make pekar rakt ner mot slutet. Trots att Kemal ännu en gång får Füsün i sina armar, trots att de som tidigare kan mötas i älskog, ges inget hopp. Berättelsen sträcker sig här i tiden fram till 1984.

Pamuk ger oss synnerligen pikanta inblickar i den turkiska, europeiserade överklassens liv. Ibland blir det bara för mycket, man ser bilder som i en medioker tv-serie framför sig.När så Orhan Pamuk själv träder in i romanen på slutet kan jag inte låta bli att tänka den hädiska tanken: måste man bevisa sin modernitet med att kraschlanda själva berättelsen? Jag kan inte förstå greppet på annat sätt.