Olof Enckell: De klagande vindarnas ö, 1937.

En av de böcker jag fick inför den gångna helgen har intresserat mig särskilt eftersom den gamla sortens reseskildringar är ojämförligt mycket bättre än de samtida. Från vännen Ulrika i Västra Nyland fick jag boken, skriven av Olof Enckell, som när han reser till Irland på 1930-talet gör det ”the hard way”. Här finns inga charterresor med flyg att anlita. Han tar sig till den gröna ön med båt och han stiger i land med den nyfikenhet som präglar människan före massturismen. I förordet till hans bok De klagande vindarnas ö, skriver Göran Stenius:

”De klagande vindarnas ö, som utkom 1937, betecknar en av höjdpunkterna i Olof Enckells produktion. Det är inte förvånande att Irland i särskilt hög grad fängslade hans fantasi. I vår gamla Europa har den gröna ön förblivit det landet Annorlunda, där människorna framhärdar i en livsrytm, som den moderna civilisationen för länge sedan utplånat på de flesta håll.”

Stenius berättar att Irlandsboken kom att ingå i en trilogi som från Karelska näset tog vägen om Korsikas olivberg, Pyrenéernas betesmarker och Irlands fiskebyar för att avslutas ”där den hade börjat, nämligen i Karelens gränsmarker.”

Jag noterar att han också säger att det som Enckell ”i sista hand sökte i dessa landskap var en ödmjuk fattigdom, där människan eget ansikte framträdde utan någon ideologisk förläggning.” Det kan låta exotiserande, men när jag läser boken ser jag att det hos Enckell finns en uppriktig och djupt erfaren känsla av samhörighet när han vandrar till fots längs de leriga och smutsiga ”vägar” som han småningom kommer att dela med tiggarbarn och luffare. Jag vet att det är en omöjlighet att återvända till det Irland han skildrar, men det finns något uppfordrande och lärorikt i hans bok.

*

I Uppslagsverket Finland kan man läsa följande om honom:

Enckell, Olof Wilhelm Toussaint (f. 12/3 1900 Kronoborg, d. 11/6 1989 Grankulla), författare och litteraturhistoriker, fil.dr 1958, son till Karl E. Han var 1924-32 redaktör och uppskattad litteraturkritiker vid Hufvudstadsbladet och 1950-67 professor i svensk litteratur vid Helsingfors universitet. E. framträdde på 1930-t. med en rad traditionsbundet utformade berättelser, bl.a. den farsartade romanen Tre (3) månader å dato (1935), där han gycklar med den beundran för den "starke mannen", som under trettiotalet hade fått epidemisk spridning i Europa. Vidare skrev han två romaner med motiv från den halvryska byn Kyyrölä på Karelska näset, Vårt hjärta (1933) och Guldkedjan (1934), reseskildringar m.m. Viktigare än E:s skönlitterära alstring är hans litteraturhistoriska arbeten. E., som på 1920-t. tillhörde gruppen kring Quosego, skrev monografier bl.a. över Elmer Diktonius (1946), Edith Södergran (1949, 1961) och Hagar Olsson (1949). Äldre vitterhet behandlade E. framför allt i en lyrisk urvalsvolym, där han utförligt kommenterade ett drygt hundratal dikter av Z. Topelius.

Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.