Att sitta där vid havet och bara glo. Att försöka låtsas vara ensam. Inte höra fiskmåsarnas skränande eller människors samtal. Vara i gloendet, gömma sig i det, sjunka in i gloendets konst.
Och sedan, efter gloendet, bara stå vid hamnens anslagstavla och läsa den som ett tväsnitt över Sverige: marknad och magi, konsumtion och kontemplation.
Varje steg är gömt i vågornas milda ljud. Segelbåtens tystnad övertrumfar vattenskoterns våldsamma framfart.
Därför tillbaka till gloendet. Hanö vid horisonten. Östersjöns mörkdjupa vatten. Himlavalvet och molnformationerna.
Härligt, lugnt, och du ser följaktligen avspänd ut.
SvaraRaderaSjälv reser jag snart, men inte till bergen nu, utan till "vår" skärgård. God fortsatt sommar!
Tack detsamma Gabrielle, njut friden och lugnet!
SvaraRaderaThomas, din text får mig att minnas min fyraårige son nyligen frågade mig:
SvaraRadera- Pappa, är det svårt att glömma bort sig själv?
Blev lite svarslös, men att formulera ett svar på den frågan är, inser jag, viktigt. Och kanske än viktigare: varför det är eftersträvansvärt att lära sig det.
Passerade dina trakter i torsdags, på resa från Karlskronas underbara skärgård, genom Skåne till Malmö. Hällevik och Listerlandet har jag tidigare besökt, men i år blev det Tjurkö, och det var inte heller illa. Frid och hav och låga vackra skär.
Gunnar, den sortens djupt filosofiska frågor får man bara från barnen. Att resa från den blekingska skärgården till Malmö kan bara te sig som en helvetesvandring. Jag säger det som gammal malmöbo, därför att staden och dess försumpning gjort ett outplånligt intryck på mig sedan jag för 29 år sedan lämnade den.
SvaraRadera