Anneli Jordahl: Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).

Anneli Jordahl har länge varit en favorit för mig. Som kulturjournalist och författare har hon visat prov på en hållning som blir alltmer ovanlig i ett kulturklimat präglat av samma snabba klipp som hos den moderna turbokapitalismens ekonomer, fast på litteraturens område manifesterat som löpsedel- och rubrikvänliga, men ytterst tafatta och ytliga sensationer och försök till provokationer. Jordahl har inte ens varit i närheten av denna flacka kultur. Inte minst i böcker som Klass – är du fin nog (2003) och Var kommer du ifrån (2006) har vi sett prov på en människo- och samhällssyn som varit uppfriskande i sin medvetenhet och strävan.

Anneli Jordahls roman bygger på Ellen Keys liv och tänkande, så som det gestaltade sig i brevväxlingen med och kärleken till Urban von Feilitzen. Jordahl skriver en realistisk, jordnära prosa som med finess äter sig in under huden på Key, även om den ibland också kan kännas en aning stillastående i sin förmodade avsikt att hålla fast en sinnesstämning, en känsla eller en förväntan. Ellen Key beskrivs som en väntande människa, utan breven från von Feilitzen är hon tom och orolig, så som man blir när man är förälskad och ständigt vill höra den älskades röst eller se hans handstil i ett brev.

Som en motbild till Urban von Feilitzen fungerar porträttet av Victoria Benedictsson. Hon kommer till Stockholm, sedan Key besökt henne i Hörby, och deras samvaro och diskussioner leder till följande, tänkta av Key: "En människa, en alldeles riktig människa som andades och pratade (…) en alldeles levande människa skulle fästa sin blick på henne, prata med ett särskilt tonfall, andedräkten, blodet som pulserade i venerna". Och Benedictsson själv skriver ett brev till Key som börjar med orden: "Älskade, älskade vän".

Där kan man tala om en feministisk motbild till den mansbild som von Feilitzen blir i boken. Det hade kunnat kännas som två klichéer, men gör det ändå inte, utan mer som ett slags försök till porträtt i olika sätt att förhålla sig till tiden och dess litterära och mänskliga förutsättningar. I sammanhanget kan man inte nog betona att dessa brev naturligtvis är skrivna av författarinnan Anneli Jordahl, de är helt fiktiva, men har ändå en verklighetsbakgrund. Jordahl säger själv att de är "inspirerade av de brev som finns bevarade".

Detta dubbla perspektiv understryker bokens ambition att kasta ljus över en tid av sociala och kulturella omvälvningar. Det som länge varit tryggt och bestående krackelerar sakta.

Anneli Jordahl har skrivit en mycket sympatisk bok, som samtidigt visar hur svårt det är att gestalta verkliga personers liv, känslor och relationer. För samtidigt som den är sympatisk riskerar den att bli så välmenande att det är svårt att läsa med engagemang. Detta sagt som en randanmärkning.

Ellen Key föddes 1849 och var verksam som författare och föreläsare, och ämnesområdena som engagerade henne var inte minst skolväsendet och uppfostran. Hennes hus Strand vid Vättern är i dag ett populärt resmål.

Urban von Feilitzen föddes 1834 och var militär, lantbrukare och litteraturkritiker. Som kritiker använde han sig av pseudonymen Robinson. Han var gift med Lotten Lindblad (dotter till kompositören Adolf Fredrik Lindblad). De båda hade en erotisk relation och i Kungliga Bibliotekets samlingar finns det 76 brev från perioden 1875-1879 bevarade dem emellan. Mirjam Tapper utgav 2003 boken "Ellen Key och Urban von Feilitzen: en kärlekshistoria per brev". Key hade dock tidigare bränt de flesta breven.