Vad är en grundlag värd?

Idag firar man i Danmark. Eller, tja, man borde göra det. Det är Grundlagsdagen nämligen. Man kan där läsa detta:

Den lovgivende magt er hos kongen og Folketinget i forening.
- Danmarks Riges Grundlov, kap 1, §3

Är det så? Är det Folketinget som är den yttersta, lagstiftande makten? Under rubriken "Nu kan det sägas" kunde man sortera in dagens text från Information:

"Grundlæggende har Folketinget tre opgaver: De beslutter, hvem der skal danne regering efter et valg, de agerer kontrolinstans over for regeringen kalder ministre i samråd og stiller spørgsmål og endelig skal de give landet love. Det er særligt det sidste, der har været grundtanken, men det er altså også den funktion, der er gledet folketingspolitikerne af hænde."

Alldeles nyligen frågade jag en ekonomiskt/politiskt kunnig medbloggare hur han såg på det som medierna kallat "statskonkurs" som en hotfullt scenario i Grekland och andra EU-medlemsstater som befinner sig i djup ekonomisk kris. Han svarade att en stat naturligtvis inte kan gå i konkurs, men också bl.a. att ökad överstatlighet skulle möjliggöra bättre lösningar inom unionen. Det har han säkert alldeles rätt i.

Ända sedan Portugal gick in i valutaunionen och införde euron har jag undrat hur det nya landet egentligen byggts. Hur kunde man i Portugal plötsligt hamna i prisnivåer jämförbara med nordeuropeiska? Följde lönerna med i den förändringen? Och till syvende och sist: Var inte alltsammans ett luftslott? Det varken ville eller vågade jag tro.

Jag hade illusionen att euron som gemensam valuta kunde ge oss bättre någorlunda likvärdiga, nationella villkor, och därför röstade jag också ja till euron. Det senaste valet i Finland fick mig att tänka tanken att majoriteten idag kanske hellre röstat nej. Eller är motsättningen mellan de mer eller mindre bankrutta länderna (Portugal, Grekland, Spanien, Irland) och resten av Europa idag sådana att de flesta menar att man måste lämna skeppet innan det sjunker?

Om man läser artikeln i Information oroas man kanske istället över det faktum att de nationella parlamenten redan nu har för lite att säga till om. Det är naturligtvis giltigt också i Sverige. Hur ser alternativen ut? Är det antingen-eller som gäller?

Läs hela artikeln här, den säger något viktigt om vår tid och våra europeiska nationers gemensamma problem.