Solveig von Schoultz: Floden

I dikten Floden skrev Solveig von Schoultz:

“Jag är floden. Jag är långsam.
Jag vänjer mig aldrig vid plötsligheterna
Bäckar som störtar mot min lugna fåra
Slagregn som stryker strömmen mothårs
Onödigheterna som stör mig.
Jag vill tänka i fred. Jag är på väg.”

Den floden var en människa. Metaforen gjorde det lättare att tala om henne. Men är det inte just människan som ständigt är på väg, drabbas av “plötsligheterna” och får allt mindre möjlighet att ägna sig åt de stillsamma tankarna, lämna “onödigheterna” därhän och stanna till för mer än ett ögonblick? Jag känner igen henne, den människan. Jag flyr hennes inflytande varje dag.

Boken, tryck i Ekenäs i Finland, utkom 1989. Redan är pappret gult och har börjat falla sönder. Det litterära arvet tycks inte värt särskilt mycket. Tvärtom drunknar det i floden av onödigheter. Det visste diktaren redan.