Onsdagen blev en dag helt i den blå himlens, solskenets och naturens tecken. Jag hade turen att få komma nära en av storkarna, som tycktes helt obekymrad av min närvaro.
Och när kvällen gick mot natt fick vi se två storkar sitta på taket till den kommunala växtdepån mitt emot vårt eget. De satt där som overkliga utropstecken mot himlen, först i ett milt kvällsljus och sedan i en allt blåare skymning. En sådan kväll tar jag med mig in i torsdagen, som en bild och som ett tillstånd.
Jag vet ju att vare sig bluesen eller fadon är geografiskt begränsade fenomen. Det är bara det att de här har helt andra namn. Men jag drar mig inte för att tala om en saudade-kväll med dessa storkar och denna välgörande doft av hö över landskapet. Staden jag formellt bor i - men rent fysiskt befinner mig runt åtta kilometer ifrån - känns ännu lite längre bort en sådan kväll, den avtecknar sig bara som ett orange, nästan hotfullt, artificiellt ljus, mot natthimlen. Jag ser på det välbekanta och samtidigt så främmande ljuset, jag begrundar det faktum att stadens årliga muller- och bullerfest snart ska börja och trots att jag då, varje kväll och varje natt, hör basgången och erfar den som ett obehag i kroppen, är jag i alla fall tacksam för att jag inte bor alldeles i närheten av scenerna och tingeltangel-stånden. Hellre en stork mot natthimlen!
Vackert! Jag tycker också om storksilhuetter mot himlen.
SvaraRadera