J.M.G. Le Clézio: Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten (Elisabeth Grate Bokförlag, övers. Ulla Bruncrona ).

Med Nobelpriset i litteratur kunde J.M.G. Le Clézio finna många nya läsare, både här i Sverige och runtom i världen. Att hans gamla svenska förlag låtit hans författarskap ligga undangömt i många år har inte spelat så stor roll, eftersom Elisabeth Grate med sitt lilla förlag tagit sig an uppgiften med stort allvar. Redan har de två mästerliga "Afrikanen" och "Allt är vind" utkommit hos henne, och så den tredje: "Raga. Att nalkas den osynliga kontinenten" (sedan detta skrevs har också en fjärde, Hungerns visa, utkommit).

Boken öppnar med en episk, fiktiv scen om hur människor i funktionella men enkla farkoster tar sig över de öppna haven på väg mot söderhavsöarna. De ankommer till ön som på deras eget språk heter Raga men som väl mest är känd som Pentecost i öriket Vanuatu (tidigare Nya Hebriderna).

Denna fiktion övergår sedan i en text som ligger nära reportaget i ton och infallsvinkel. Det Le Clézio berättar om är en plats som finns i många myter, men också en plats så präglad av kolonialismens grymheter att stränderna inte längre är bebodda.

Idag anser man det säkerställt att så många som 100 000 människor kidnappades i det som kallades blackbirding och fördes bort som slavar under andra hälften av 1800-talet: "Åderlåtningen är kännbar än idag, hundra år senare. Ångesten som vilar över stränderna, de isolerade byarna som klänger sig fast vid bergsbranterna, talar fortfarande om den olyckliga tid då varje segel vid horisonten fyllde befolkningen med skräck."

Le Clézio har med "Raga" skrivit en bok som hela tiden pendlar mellan antropologi och fiktion. Han möter människor, samtalar med dem, reflekterar över sin egen roll som besökare. Han visar också konkret hur enskilda individer medvetet formar öns framtid (starkast i det avseendet är samtalen med Charlotte Wèi, pionjären bakom kvinnoföreningen och införandet av de traditionella mattorna av skruvpalmsfiber som lokal valuta!).

Intressantast blir Le Clézio när han reflekterar över hur globaliseringen i kolonialismens arv bryter ner varje form av särart: "Finns det en hemlighet kvar är det i själen, i den långa följd av begär, sagor, masker och sånger som blandas med tiden…" säger han och tillfogar senare om själva resandet som denna globaliseringsyttring: "Kanske borde man aldrig resa av andra skäl än för att bli medveten om sin egen begränsning."

I resandets spår invaderas dessa öar i oceanen till ett paradis för "den brokiga hopen (…) kolonisatörer, turister och pedofiler".

Det var, säger Le Clézio, stormakterna som stötte samman på denna scen; fransmän, engelsmän, australier, holländare, tyskar, amerikaner och japaner.

Trots den långa tid som gått sedan dessa koloniala slag utkämpades kan man konstatera att många av dessa öar fortfarande lever under ett slags kolonialt förmyndarskap. En "omåttlig turism" vilar som en tung börda över dessa öar som också plågas av arbetslöshet och illa fungerande ekonomier.

Det är allt annat än munter läsning. Le Clézio hjälper oss att se hur "paradiset" är beskaffat.