Hoda Barakat: Vattenplöjaren

Hoda Barakat: Vattenplöjaren (Övers. Gail Ramsay, Leopard förlag)

Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist. Jag har läst hennes roman från 2001, "Vattenplöjaren". Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.

Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".

Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.

I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.