Det är alltid lätt att falla ner i helveteshålet, men för den som vill upp igen ges det ingen som helst hjälp. Nej, jag har själv inte fallit ner där (just nu), men jag kom att tänka på detta när jag begrundade några andra människors öden. Det tycks vara något av en naturlag att förloraren är dömd att förlora resten av sitt liv. Allt hon tar i blir aska och damm, allt hon vill och längtar är ouppnåeligt. Kan någon utanför bidra med en lösning? Kanske temporärt men inte för en avgörande förändring. Det är den enda slutsats jag kan dra efter femtionio år i livet, omskakad av både det ena och det andra, nära mitt eget liv eller alldeles runt hörnet.Foto: Ulrika W.
I går kväll läste jag Linné, Nemesis Divina:
SvaraRadera"Hämnden förföljer en människa. Allt går emot. Ingen olycka kommer ensam.
Somliga går det emot evad de taga sig före, eller allt går lyckligt för andra, ehuru de äro dumma.
hela familjer bli olyckliga. Barnen läras men göra allt tvärtom. De måste rusa till sin olycka. Himmel och jord kan ej hjälpa, ej råda. /---/
Den ena olyckan kommer på den andra. Vart en vänder sig, vad en tager sig före, olyckas det. /---/
Hus brinna upp, allt olyckas."
Han hade också betraktat helveteshålen.
Vilket fint citat, tack för det. Jag inbillar mig att de flesta varit nere och vänt i det hålet, men att inte alla skrivit om det. Varje sådan text är viktig.
SvaraRaderaMånga har nog varit där, Thomas, men saknar ord för att skildra det svåra.
SvaraRaderaA propos Linné och helvete:
I sin "Lapplandsresa år 1732" skildrar Linné sitt besök på en hjortronmyr på följande sätt:
” Hinc vocavi Styx. Aldrig kan prästen så beskriva helvete, som detta ej är värre”
Det är en träffande beskrivning.
SvaraRaderaHjortronmyren har förstås, som en del av sitt helvete också de förbannade myggen.
Jag har varit på kalfjället en enda gång och jag gör aldrig om det, eftersom jag blev helt sönderstucken. Jag föreställer mig att samma öde hade drabbat mig på en hjortronmyr.
Synd att du inte kan tyska, Thomas. Jag har beskrivit en dag på hjortronmyren - en dag som upprepas varje år kring den 20 juli. Myggen är inget problem i vår tid, det finns bra myggmedel, men bromsarna är vidriga.. och hettan.
SvaraRaderaMen stackare då, är ni så hemmapjunkiga?
SvaraRaderaMyren är bland det vackraste som finns, dofterna är vackrast, fjällen är mäktiga, myggen är i hörsägen överdrivna. Efter fyra gånger i Lappland om sommaren, på cirka fyra månader, har jag blivt schasad av mygg endast tre, fyra gånger.
Jag vet mycket här i världen som inte går upp mot de hjortron man kokar själv, efter en sådan dag.
Men vi väljer alla våra dissningsobjekt.
Linné låter som Jeremia, och jag föredra Jesaja!
Men helvetshålen finns, alltid någonstans, rätt nära inpå "normaliteten", och däri har du rätt, man ska skriva om dem.
Gabrielle, är det inte bara så enkelt att vi människor har olika erfarenheter? Min erfarenhet behöver inte vara förljugen eller felaktig för att den inte stämmer med din.
SvaraRaderaOm jag velat hade jag kunnat utse den sydalbanska kusten till ett helveteshål eftersom jag där ännu värre utsatts för mygg. Ungefär så. Ingen försöker förtala och ingen försöker nedvärdera. Inte jag, och inte de människor som kommenterat. Det intressanta har väl istället varit de associationer som ordet helveteshål lett till. När jag skrev bloggen i morse syftade jag på något helt annat, det som också kallas "Den svarta hunden", d.v.s. den riktigt djupa depressionen.
Bilden påminner om ett kanjonområde, en naturformation i mina gamla hemtrakter: "Kusböle" i Bergs kommun Jämtland.
SvaraRaderaOch "kusen" det var fan själv - förr satte man ju nya namn på det farliga -vips så blev det mindre farligt.
Men Thomas - uppe på kalfjället finns inte myggen- är man ovanför trädgränsen så är det bara att njuta av vind och vidder.
Det är nere i snårskogen, våtmarken etc som helvetet finns med mygg och ännu jävligare med knotten -som kryper in i öron, ögon och näsa.
Jag har aldrig upplevt mygg som problem där -men här i Mälardalen och ute i Roslagen, usch och fy17.
Jag ska snart inta Bydalen- och jag ser fram emot fjälltopparna-västra Jämtland- nästan himlen.
Det vi slåss emot är själens djupdykningar i dyn. När liv och vardag inte går i takt.
Mot det hjälper inte myggmedel...
Fullständigt självklart att vi har olika erfarenheter; jag beskrev alltså min. Jag var lite raljerande, men det var inget fientligt i det.
SvaraRaderaOm depressionens helveteshål vet jag mest genom en av mina bästa vänner.
Och som Inkan skriver; vad hjälper?
Han kör med långlöpning i skog, jag tror dina cykelturer är något ditåt. Mina är det i alla fall, om jag så bara är lite neråt.
Inkan, jag önskar dig en god resa dit! Vet ju vad det betyder för dig.
SvaraRaderaGabrielle, det är som du säger, att man försöker med sina rutiner (cykla, vandra, simma) mota den svarta hunden. Men om man hamnar allra längst ner i hålet finns det ingenting som hjälper i de kategorierna.
Vad menar du med dissingobjekt, Gabrielle? Du talar kanske om den öppna myren, där det fläktar skönt. Jag talade om en liten myr inbäddad i skog. En myr, som jag med glädje återvänder till varje år för att hämta skogens guld. Och hemmagjord sylt blir det.. oftast ca 20 liter. Men har du upplevt en myr som plötsligt andas? Sänder upp heta flammor i ditt ansikte, när du står framåtböjd? Då tänker jag, liksom Linné, på helvetet. ;-)
SvaraRaderaMalou: Jag tror jag har upplevt alla sorters myrar; men det är som med förälskelser, man bortser från skuggsidorna. Jag har också stått med rumpan i vädret, piskat mygg med ena handen, och plockat bär med de andra.
SvaraRaderaJag tog det som en erfarenhet, det med. Kanske är jag en gnutta västerbotten-romantisk också. Ja, så är det nog.
Thomas;
Sista etappen i nedåtgående spiral kan kanske vändas med musik.
Och sen är det trots allt bra att tänk gott om sig själv; Du har skrivit en mängd böcker, du har en beresthet och en beläsenhet som få. Så har jag fattat det, från hörnet av mitt lilla limbo.
Det är på en norrbottnisk myr plockandes "snåttren" (hjortron) som man verkligen sätts på prov. Spångvandring över de värsta helveteshålen är dessutom en livets vandring. Vackert. Men kanske jag också romantiserar en smula.
SvaraRadera