En ny vecka börjar.

Söndagen reste sig som ett klart och vackert ljus ur en mörk klyfta mellan två berg. Det var i det ljuset allt blev lite mänskligare igen. Natten till söndagen hade präglats av en mycket svår mardröm, som kom tillbaka varje gång jag släckte lampan igen. Det var en brand som inte ens brandmännen försökte släcka, och den kom närmare mig hela tiden.

Det var först framåt morgonen, då jag hörde fågelsång, som det mörka, brända träet omgav mig som vore allt den mörka klyftan. Jag reste mig ur sängen, steg upp och kände det där ljuset inom mig. Direkt efter morgonkaffet tog jag mig ut på cykel, allt var ännu tyst och vilande, bara fåglarna och vindens rörelse i bladverken hördes.

När jag kom hem satte jag mig med den svåra översättningen, ord för ord, mening för mening tills danskan lät övertygande svensk.

I en paus stekte jag några skivor falukorv, värmde lite vita bönor och åt det som minimal lunch, innan jag på nytt tog mig an översättningen.

Så blev söndagen en ljus dag. En dag med den rätta kombinationen av verksamhet och vila. Just som eftermiddagen mognat gick jag ut på nytt, hämtade cykeln i stallet och gav mig iväg igen. Nu hade någon gjort en snitslad bana genom gamla byn, och när jag på hemvägen cyklade inom ett villaområde så såg jag att en stor mängd barnfamiljer samlats på gräsmattan vid lekplatsen. Barnens röster var ljusa, värmen höll dem utomhus.

Den långa solitära tiden är här. Ensam hemma ska jag vårda den rätta pendelrörelsen, vårda tystnaden och vårda läsandet och skrivandet.

En ny vecka börjar. Jag är ännu ung och betraktar mitt åldrande som en just nu oviktig faktor. Det är sent på jorden, jag är ännu ung och sommarvärmen läker det sjuka.

Bild från sommargula Ivö av A. Nydahl