JARL HEMMER
Vårt svenska svar
(till dem som hoppas på vår undergång)
Så har du oss äntligen sagt vad du vill,
du landsman med sinnet i svallning:
Vårt urbota brott är att finnas till
och att icke vi dö på befallning.-
När samman vi smakade österns dolk,
då blödde vi båda med ära,
men se sig förrådd av sitt eget folk,
det ödet är bittrare bära.
Där brinna två lågor i Finlands gård.
Och stryper du ena ljuset,
hur mycket du ägnar det andra din vård,
var säker: det mörknar i huset.
Där växer ett vårdträd på tvillingrot.
Och kapar du ett av dess fästen,
för sent är vid stormfallet träd göra bot,
och masken och rötan tar resten.
Den blomning, som mognat ur knoppens tvång,
har kanske du ensam den skapat?
Skall Nemesis tvingas att dikta en sång
med dystrare slut på det drapat?
Ju mer det blir grovt i vårt land och vrångt,
dess finare malar Guds kvarnar.
Så tumla ditt högmod ej alltför långt!
Jag hotar icke. Jag varnar.
Riv icke från oss det land som är vårt!
Då springer det blodskuld i jorden.
Kränk icke den rätt som vi murat så hårt!
Då rasar ett fäste i Norden.
Var såg du ett splittrat folk som bestod,
när gränsmolnen tändas och dundra?
En dag skall du ropa i armod och blod
på brodern, som nu du vill plundra!
*
Nog finns det skäl att påminna om den här dikten av Jarl Hemmer. Den fanns med i samlingen Nordan 1936. Ändå talar den rakt in i vår tid, då Sannfinländarnas hets mot landets svenskspråkiga minoritet är vulgärare och aggressivare än på länge, se för övrigt också Lipponens tal här. Tack till Ulrika!
Vårt svenska svar
(till dem som hoppas på vår undergång)
Så har du oss äntligen sagt vad du vill,
du landsman med sinnet i svallning:
Vårt urbota brott är att finnas till
och att icke vi dö på befallning.-
När samman vi smakade österns dolk,
då blödde vi båda med ära,
men se sig förrådd av sitt eget folk,
det ödet är bittrare bära.
Där brinna två lågor i Finlands gård.
Och stryper du ena ljuset,
hur mycket du ägnar det andra din vård,
var säker: det mörknar i huset.
Där växer ett vårdträd på tvillingrot.
Och kapar du ett av dess fästen,
för sent är vid stormfallet träd göra bot,
och masken och rötan tar resten.
Den blomning, som mognat ur knoppens tvång,
har kanske du ensam den skapat?
Skall Nemesis tvingas att dikta en sång
med dystrare slut på det drapat?
Ju mer det blir grovt i vårt land och vrångt,
dess finare malar Guds kvarnar.
Så tumla ditt högmod ej alltför långt!
Jag hotar icke. Jag varnar.
Riv icke från oss det land som är vårt!
Då springer det blodskuld i jorden.
Kränk icke den rätt som vi murat så hårt!
Då rasar ett fäste i Norden.
Var såg du ett splittrat folk som bestod,
när gränsmolnen tändas och dundra?
En dag skall du ropa i armod och blod
på brodern, som nu du vill plundra!
*
Nog finns det skäl att påminna om den här dikten av Jarl Hemmer. Den fanns med i samlingen Nordan 1936. Ändå talar den rakt in i vår tid, då Sannfinländarnas hets mot landets svenskspråkiga minoritet är vulgärare och aggressivare än på länge, se för övrigt också Lipponens tal här. Tack till Ulrika!
Och säg Belgien. Och säg Europa. Vi ser så förbannat kort just nu.
SvaraRaderaHvilken gribende tekst, jeg sidder med tårer i øjnene og føler også, at den rækker ud af Finland i vores tid.
SvaraRadera