I ett terrorattentat på Scopusberget i Jerusalem, sommaren 2002, dödades bland andra en kvinna vid namn Dafna. Hon var vän med författaren Abraham B. Yehoshua, som satte sig och skrev romanen Kvinnan i Jerusalem till hennes minne.Denna roman har översatts från hebreiska av Hillel Halkin, som enligt författaren Amos Oz ibland får hans romaner att bli ännu bättre på engelska, och det är just från Halkins version Rose-Marie Nielsen gjort sin fina svenska översättning.
Alltsedan jag första gången läste Yehoshua har jag slukat hans romaner, som ofta är stora, episka verk, som till exempel den senast översatta, Den befriade bruden, eller den tidigare De fem årstiderna. I det avseendet skiljer sig den här romanen rejält från tidigare verk. Den är snarast ett slags snabbläst, litterärt okomplicerad roman med prägel av thriller. Tempot är högt och det är omöjligt att hejda sig i läsningen, man vill ha nästa pusselbit ända fram till slutet.
Ty inbyggd i berättelsen finns gåtan: vem är kvinnan som hittas död efter ett terrorattentat? Hon ligger död på marken med ett lönebesked i handen! En tidningsmurvel spårar lönebeskedet till ett större företag som bland annat förser den israeliska armén med sitt dagliga bröd. Företagets ägare är också delägare i den tidning som vill publicera murvelns skandalartikel, som tycks gå ut på att företaget borde ha tagit ansvar för den döda kvinnan som ligger på bårhuset utan att någon frågar efter henne. Företagets ägare sätter en av cheferna att söka efter sanningen, han får snabbt veta att kvinnan heter Yulia Ragayev, att hon varit anställd som städare och att hon befinner sig i Israel på ett tillfälligt uppehållstillstånd. Chefen gör allt för att stoppa artikeln, som försöker skandalisera företaget.
Men vem är kvinnan? Är hon asiat? Är hon ryska? Vem har tagit henne till Israel? Jakten på sanningen börjar med att chefen lyckas få hennes nycklar av bårhuset, han tar sig till hennes påvra hem och letar.
Yehoshuas omkväde i detta sökande är lika förbluffande som självklart: spelar sådana frågor någon roll när landet brinner och plågas? Förhoppningsvis säger läsaren emot honom, som jag själv gör när jag leds in på hans subtila spår mot något som liknar en sanning, både om den döda kvinna och om landets öde.
När invandringsmyndigheten lokaliserat kvinnans hemvist beslutar man att skicka kistan dit för att hennes son ska kunna närvara vid begravningen. Företagschefen förvandlas till emissarie och får följa kistan på flyget till den aldrig namngivna destinationen (som man dock snabbt misstänker vara någon gudsförgäten håla i Ryssland).
Boken övergår i absurd komedi, när Israels kvinnliga konsul långt däruppe i norr tar emot emissarien, kistan samt murveln och hans fotograf. På sin resa till den döda kvinnans hemby passerar de en nedlagd kärnvapenbas och stannar kvar där ett tag, innan de återupptar resan. Mot slutet tar berättelsen en mycket oväntad vändning, vars moral möjligen kan tolkas som att Jerusalem, bokstavligt talat, är en stad som tillhör alla människor. Det är en blinkning som i sig är politisk dynamit i dagens Israel och Palestina.
Jag läser denna blogg med välbehag trots att jag inte delar författarens tankegångar alltid. Ibland undrar jag hur en man knappt två år äldre än jag kan ha blivit en sådan gubbe när jag ännu är ungflicka. Att förundras är väl ungflickshjärtats uppgift?
SvaraRaderaTrevlig Midsommar och tack för alla fina bloggar att läsa!