Viktlöst, kedjerostat, smeksamt, stensäkert, blommande behagligt och sommarvarmt.

Varje gång jag cyklar här i trakterna slår det mig hur nära det är till både avkoppling och njutning. Solen värmer på armarna, artriten drar sig tillbaka och vare sig smärta eller värk är påtaglig mer. Tids nog kommer allt det tillbaka, när höstmolnen drar in och meddelar att den mörka årstiden har anlänt. Men nu? Nu är det tid för koltrastsång och duvkutter, för spirande grönska och lätta regn som förhöjer både markernas grönska och blomningens färger. Denna tid är, trots det skoningslösa ljuset, en tid för återhämtning och vila. Jag vilar bäst när jag cyklar. Då är det bara tillvarons egna ljud, bilder och känslor som är närvarande. Tiden upphävs och jag befinner mig i ett nästan viktlöst tillstånd.

Också sittandet i hamnarna ger mig känslan av tyngdlöshet, från Tosteberga och Landön här i östra Skåne, till Hällevik och Nogersund på Listerlandet i Blekinge, eller vid Pukavik, där bukten skapar ett stilla område av sand, barnröster, kaffedoft och tystnad. Fördelen med Hällevik och Nogersund är att de är gamla fiskehamnar.

Allt finns kvar, men har förstås förändrats från de små fiskeskutornas tid. Mycket har blivit sommarnöje, men inte mer än att också en udda figur utan vare sig båt eller andra symboler för god inkomst får plats. Hälsar man artigt och sitter i frid blir man också välkomnad till dessa hamnar. Och skulle rastlöshet gripa tag i mig kan jag från Nogersund ta mig med färjan över till mirakulösa Hanö, ön där inte en bil finns och hjortarna plötsligt kan korsa min väg.

Sommaren är tiden för utsuddandet av allt det personliga, då jag uppgår i anonymitet och tystnad. Inget kan skänka så mycket frid och tillfredställelse som det. Och platsens sjunger inne i mig. Den varken kräver något eller förväntar sig något. Den är lika trygg som varje sekund i tidens eviga gång.

Bilder: A. Nydahl