Lusofon - jag?

Vad som lättast väcker min portugiska lust är något handgripligt, något i ord, musik eller bild. Igår kom en sådan handgriplighet, i form av en inbjudan från Portugals ambassadör att fira nationaldagen den 10 juni på ambassaden i Stockholm.

Jag lämnade beskedet att jag inte kan närvara - det behövs inga askmoln för att jag ska säga nej till en resa - men är ändå tacksam för kortet. Där ser jag plötsligt, efter alla dessa år, att det finns kvar en förbindelse mellan mig och landet.

För mig är Portugal inte i första hand identiskt med den politiska klassens söndertröskande av ekonomi och samhörighetskänsla. Vi lever alla i det havererade europeiska projektets skugga och ingen vet vilka katastrofer det kommer att leda till. Nej, Portugal är och kommer alltid att vara en påminnelse om en rik kulturell historia, framvuxen ur mötet mellan Europa, Afrika och Brasilien, en kultur och en tradition som formades av både slaveri och frihet, av de trånga gränderna och de öppna haven.

Den lusofona tanken finns just där - som en osynlig men ändå stark bro byggd mellan kontinenterna. I och med avkoloniseringen är den också möjlig att odla. Historiska band är starka om det finns skäl att upprätthålla dem. Det finns det.

Anders Wikströms rökta abborre (bilden ovan) hör hemma här. Är det något jag förknippar Lissabons gränder med, så är det fisk i alla dess former.

Klicka på lilla bilden om du vill läsa. I brist på bättre länkar jag till denna sida om lusofonin

Och naturligtvis en i högsta grad lusofon sång: