Hos kväkarna i Birmingham.

Det står bänkar där inne i parkmörkret. Själva klimatet äter av dem; den brittiska fukten fräter sönder trä och sten med samma envishet. De där bänkarna sätter vi oss på. A. satt där en hel sommar och läste med tystnaden som enda sällskap. Jag vandrade runt mellan vattendragen och den lilla dammen med änder och svanar.

Visste att Gandhi gått här, liksom vår egen Emilia Fogelklou. När vi kom tillbaka den här sommaren fick vi Gandhis sovrum. Hur hanterar man det? Väl medvetna om att rummet prytts med minnestavlor och kloka ord försökte vi sova som om vi vore hemma. TV-apparaten sattes aldrig på. Surret från sänglamporna var det enda som hördes, och så lätta steg i korridorerna, lätta fram till tio och sedan tystnade också de.

Friends kallar de sig, kväkarna. Vi kom som ödmjuka besökare för tio år sedan och återvände nu, liksom vid ett alldeles kort besök för två år sedan. Inte som främlingar eller nyfikna betraktare utan mer som uppriktigt drivna dit av en kraft vi inte kunde styra. Kanske en längtan? Bestod denna längtan av mer än tystnad och en fridfull gemenskap?

Jag nöjde mig med att det fanns sådana bänkar, lätt förmultnade, försedda med namn och som minnen om det förflutna, samtidigt som handgripliga nyttigheter i nuet. Vi kunde sitta där och höra storstaden och moderniteten brusa förbi på Bristol Road, sitta där och bara vara tysta tillsammans.