Fredag. Klorin, såpa och Auster.

Den nyss så späda grönskan är nu en tät vägg av bladverk som ger mig skugga vid arbetsbordet. Jag ser ut över hängbjörkarna och allt mindre av byvägen och grannhusen är synliga. Fortfarande lyser ändå syrenerna i lila där bakom.

Det är en stilla fredag när dofterna av klorin och såpa uppfordrande ber mig om veckostädning. Jag putsar, gnuggar, sliter och drar. Tvättmaskinen kör med lakan och handdukar. Det rent fysiska i städandet påverkar tungsinnet i rätt riktning. Den nedåtpekande kurvan av förstämning bryts i själva kroppsarbetet.

Igår kväll njöt jag av intervjun med Paul Auster i Babel. Det är ett program som alltmer blivit publikfriande och hurtfriskt. Jag brukar inte se det, men de två senaste har jag sett därför att gästerna varit intressanta. Auster fick sagt något väsentligt om skrivandets villkor, dess nödvändighet bortom fria val. Jag skulle ha lagt mig i och sagt att Austers senare romaner dessvärre inte gör honom rättvisa. Hans författarskap är ett där man måste söka sig bakåt för att finna de riktigt viktiga böckerna, som New York-trilogin, Att uppfinna ensamheten, Den röda anteckningsboken och Slumpens musik, för att bara nämna en handfull.

Efter städningen ger jag mig ut till de kuttrande duvorna och den fredagsstilla byn på cykel. Den milda vinden från Östersjön får väcka min hud och lindra smärtan.

Bild: Astrid Nydahl.