Ny Astrakrönika.

Fiskars, Västra Nyland i Finland. Foto: U.W.

Tidskriften Astra Nova i Helsingfors har utkommit med nytt nummer, så här kommer min krönika.

Jean Giono: Kullen ( Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe).

Björn Kohlström: Virginia Woolf, en författarbiografi (h:ström).

Erri de Luca: Montedidio (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Viveca Melander).

Jaroslav Rudis: Himmel under Berlin (Aspekt, översättning av Lova Meister)

José Saramago: Små minnen (W&W, översättning av Hans Berggren).

Nathan Shachar: Gaza. Från faraoner till islamister (Atlantis, översättning från engelska av Martin Peterson).

Adam Zagajewski: Antenner i regn (Norstedts, urval och översättning av Anders Bodegård).

Nathan Shachar är rätt person att sätta in samtidens Gaza i en större historisk kontext. Han har mångårig erfarenhet av regionen, han har varit korrespondent för DN och kan både hebreiska och arabiska. Hans nya bok fyller igen de kunskapsluckor vi har. Hans historiska exposé är detaljrik och skriven i en folkbildaranda av bästa sort, saklig och informativ. Ändå är det bokens nutidsskildringar som jag håller högst, från staten Israels grundande 1948 över det krig som utlöstes av arabstaternas anfall på den nybildade staten och flyktingfrågan. Varför uppstod dagens situation och det vi kallar Gazaremsan? Det kan Shachar ge svar på. Han berättar om hela det förlopp som gjorde mängder av flyktingar och en väpnad egyptisk styrka instängda på remsan sedan den israeliska armén hejdat sin framryckning – på ”order” från USA och Storbritannien - och Egypten samtidigt hindrade dem att gå vidare. 1950 fördrivs ytterligare palestinier från de södra kustområdena in i Gazaremsan.

Nathan Shachar har skrivit just den bok som fattats, en bok som sätter in skeendena i sitt sammanhang och som sakligt och lugnt kan beskriva både sidors intentioner och missgrepp. Han är kritisk mot alla de inblandade i dramat, men visar att den fiendebild vi matats med i Sverige, där Israel ensamt bär skulden för tragedin, är felaktig.

Erri de Luca är ett nytt namn för mig. Italiensk författare, född 1950 i Neapel. När hans berättande pojke är tretton sätter fadern honom i arbete i snickarverkstaden. Mäster Errico påstår att ”dagen är en munsbit” och upprepar gärna sitt mantra. Fadern själv är stuveriarbetare och analfabet. Det är 1950-tal i det fattiga Montedidio-kvarteter i Neapel.

Här talar man en säregen dialekt men skriver och läser på italienska. Och det är precis vad pojken gör, han skriver ner sina tankar om det som hänt under dagen. Av fadern får pojken en bumerang i födelsedagspresent. Den ska komma att spela en viktig roll i berättelsen, både som konkret föremål och som symbol för en längtan ut och bort. I snickeriet har man don Rafaniello som inhysing, en skomakare med puckel på ryggen (och i den finns vingarna). Han lagar skor åt de fattiga men tar inte betalt.

Maria, också hon tretton ”men vuxnare än jag” säger pojken, finns på tvätterrassen. Hon är nyfiken på hans bumerang, han på hennes kropp. Maria lockar fram en styrka hos honom , en styrka som utvecklas till en fysisk relation dem emellan. Här blir romanen som mest sensuell, den skildrar deras kärleksmöten på takterrassen. Det finns ett problem i hennes liv: hyresvärden som vill bli smekt av Maria för att skriva av skulderna. Av det smutsiga och påtvingade med hyresvärden har allt istället blivit vackert och oskuldsfullt med pojken: ”Ikväll ville jag röra vid en ren kropp, titta på ett ansikte som tittar tillbaka på mig, som respekterar mig. Nu är du min fästman…”

Jean Giono (1895-1970) har lyckligtvis ånyo fått en svensk förläggare i Elisabeth Grate bokförlag. I Kullen inleds den svit böcker som mot bakgrund av grekisk mytologi skildrar livet i en liten by. Det som utvecklas i berättelsen är ett slags skräck för naturens egna krafter. Sinande brunnar, jakten på vatten och slutligen den våldsamma branden som skövlar skog och mark på bergen blir här den konkreta upplevelsen av Pan. Man kan höra honom spela i själva växtligheten, ty i Gionos by är det blad och vajande säd som sjunger eller låter, diffust men för människorna alltid klart och tydligt.

”Redan knastrar det i skogarna därnere. Ett knivblad av vind glider in mellan Lures väggar, skär sönder röken. Lågorna stänker upp som ett vredgat hav. Himlen fraktar ett tungt regn av brinnande pinjebarr. Pinjekottarnas smällande flykt drar blodstreck genom röken. Ett jättemoln av fåglar stiger rakt upp, mot den bitande höga luften, berusar sig på ren vind, sjunker tillbaka, stiger upp igen, virvlar, skriker. Eldhavets fruktansvärda andedräkt för med sig hela fågelvingar, losslitna, ännu blödande, som roterar likt döda löv.”

Så ser det ut, hans språk. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till översättaren Jan Stolpe, för det här är ren poesi också på svenska, en poesi som saknar varje kliché, som är personlig, originell och bildmässigt fyndig. Vem hade kunnat tänka sig att pinjekottar drar blodstreck genom röken? Giono kunde och han vet hur man återger den flykten.

Att Anders Bodegård är Adam Zagajewskis svenske introduktör och översättare är en kvalitetsgaranti. Denna nya volym innehåller dikter ur hans tre senaste samlingar.

”Men vad betyder det – att vara död?
Det är decemberkväll, snart inträder sekelslutet,
mörkt och stilla,
makligt läser jag dikter, beskådar bokryggarna
på hyllan, fotografierna.”

Tonen är inte att ta fel på, här finns Zagajewskis vemod omgivet av ett slags urmänsklig drift att sammanfatta, att blicka bakåt och framåt i samma stund. Och boken hinner knappt börja förrän han bekräftar den läsningen: Länge läste jag Zagajewski som en av de friaste rösterna i det forna ”öst”, alltså det Europa som styrdes från Kreml. Idag läser jag honom alltjämt som en av de friaste rösterna, men han sträcker sig långt bortom varje form av politiskt eller religiöst system. I titeldikten heter det:

”Nyheten har nått oss: Bach har vaknat upp och sjunger.
Tiden har hållit sitt löfte (det gör den alltid).
Läser Milosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.”

José Saramagos lilla anspråkslösa memoar, Små minnen, koncentreras kring barndom och tonår. Det blir därför både en skildring av de tidiga åren i lantarbetarfamiljen och av uppväxtåren i olika stadsdelar i Lissabon. Saramago säger att man i huvudstaden flyttade tio gånger på tio år. Han berättar på ett enkelt och vardagligt sätt. Livet i en fattig portugisisk familj var på 1920-talet och framåt inte lätt. Fadern blir så småningom poliskonstapel i Lissabon. Han är noga med att påpeka att han var patrullerande polis och inte inblandad i statens smutsiga hantverk gentemot oppositionella. Familjen bodde då i Mouraria, där Saramago minns hur artilleriskotten avlossades från Castelo de São Jorge mot de upprorsmän som 1927 från sin ställningar i Edvard VII:s park försökte erövra staden. Kvarteret minns han också för biografen Loppans skull. Också i närheten av Rua do Capelão levde familjen, gatan som fick ”en fatal och ofrånkomlig närvaro i fadotexter och hågkomster av Maria Severa och Marguês de Marialva.” Det är en stor fröjd att läsa dessa tidiga minnen av Saramago.

Björn Kohlström är som bloggare en språkligt medveten person. Hans lästakt är lika hög som han blick för texten är klar. Han går hela vägen från klassikerna till samtidens romaner och diktsamlingar. I boken går han in på Virginia Woolfs biografi, tecknad med den lätta hand som en kännare kan tillåta sig. Redan inledningsvis placerar han henne i en sfär där ytan och marknadsföringen avvisas: ”Att som författare utsätta sig för att signera böcker jämförde hon med att bli mjölkad av vilken idiot som helst.” Stilmässigt placerar han Woolf någonstans mellan traditionen och det moderna. Så hade Woolf själv formulerat ”en omöjlig ekvation”. Den tycks gå mot sin lösning först efter flera romaner. Kohlström: ”Som vi ska se i främst Mot fyren är hon lika beroende av det förflutna som hon är beroende av att frigöra sig från det.” När hon tar sitt liv kan kanske också de omöjliga ekvationerna framträda i klarare ljus.

I dialog med Wim Wenders klassiska film Himmel över Berlin skrev unge tjeckiske författaren Jaroslav Rudis sin roman Himmel under Berlin. Rudis, född 1972 debuterade 2002 med denna roman och han har dessutom skrivit en rad pjäser och en seriebokstrilogi om stinsen Alois Nebel. Att allt som färdas på räls fascinerar denna författare är uppenbart, han har en familjehistoria som möjligen kan förklara saken, då hans farfar och farbror båda var anställda vid järnvägen. Det är som ett slags tribut till dem han skapat sin seriefigur som bär samma namn som farfadern, vilken under kriget tjänstgjorde vid en tjeckisk-tysk gränsstation. Romanen rör sig i den tyska huvudstaden U- och S-bahnsystem och är samtidigt en pigg och rolig hyllning till en ungdomlig och revolterande musikform som med fördel framförs på perronger och nedlagda stationer.