En söndagblues från 12: våningen på Centralsjukhuset.

Nätterna här med uppkastningar som plaskar mot golvet, gråt och jämmer från ett rum och tv-lekar från ett annat. Frånvaron av kvinnor i korridorer och allrum, de som är inlagda stannar på de egna salarna och rummen, som om de vore beordrade att stanna. Göingefarbrorn som smickrar sköterskorna, ”aldrig blir jag så uppassad hemma i ensamheten som här”, milda leenden mellan kanyler och mätstickor, de stora, tunga sprutorna med motgifter som var sjätte timme sakta tömmer sig in i mitt blod, leendena och den mycket stora tröttheten, tjutandet i rummet, det eviga som första natten fick mig att tro att det var en fjärran radiokanal med elgitarrer som letade sig upp genom ventilerna till tolfte våningen, ljudet nu lokaliserat och en del av den hermetiskt tillslutna sjuttiotalsbyggnaden, allt det som byggdes in i metall och glas, det som skulle vara centralt fick också tåla sitt mått av omänsklighet, den som ersätts av sköterskornas omsorger, de noggranna, vänliga, de som också mitt i natten eller klockan sex på morgonen erbjuder ett ord av tröst och värme. Jag ser ut över slätten, jag ser ut över Hammarsjön, snett upp på taket ser jag en glada sitta spanande, i rondellen kör brandbilarna in mot centrum och ICA:s storparkering fylls med bilar. Här inne råder totalt besöksförbud sedan länge, bara så lyckades man stoppa de måttlösa vinterkräksjukorna som slog ut både personal och patienter, nu är här tomt på larm, inga högljudda röster i dagrummen, inga folksamlingar i sängarna. Vi äter våra puréer och vällingblandningar i tystnad, när ett glas lättöl serveras till kvällsmaten blir det med en smak av fest. Jag går mot ännu en natt här i mitt tillfälliga rede, i det lånade dagrum jag får använda fram till måndag morgon för att alls kunna sova, sedan blir det tillbaka till sal fyra där jag steg in, nyss inskriven som patient i en flod av uppkastningar rinnande över golvet.

Jag är en tacksam människa. Som många sagt före mig är det sjukvårdens alla arbetare som bär upp denna ännu så länge anständiga vård. De arbetar hårt, redan har jag hört veteranerna berätta vad som hänt de senaste tjugo åren, och de gör det alltjämt därför att inget alternativ gives. Jag är en tacksam människa. Här får jag den vård jag behöver.

Mitt emot mig i korridoren ligger de svårt sjuka. Mitt inne i mig ligger den stora rädslan inför framtiden. Bilderna flyter tidvis samman. Imorgon ska man undersöka om min urinblåsa fungerar igen. Slemhinnor lite varstans har genomgått en metamorfos, vad de ska kallas nu vet jag inte. Blod har runnit nedför mitt pekfinger.

*

Natten till söndagen försämrades jag. Vad som väntar vet jag inte. Men ett vet jag: utan alla er läsare skulle det vara mer ensamt här på avdelningen. Alla ni som skickat mail och skrivit kommentarer i bloggen: ett stort och varmt tack, ni hjälper mig att hålla modet uppe.

PS: Bilden har ingenting annat med texten att göra, än att jag kan lyssna på honom när jag vill. John Coltrane.