Nordiska rådets plattheter.

Ord som inget betyder far runt oss varje dag. Reklamens ord. Pressens ord. Ord fyllda av tomhet och ord fyllda av plattheter.

Som bekant meddelades igår att Gyrðir Elíasson får Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen Milli trjánna (Bland träden).

"För en stilistiskt högstående ordkonst som skildrar inre och yttre hot i dialog med världslitteraturen"

Läs motiveringen igen och fundera på vad den säger. Vad betyder "i dialog med världslitteraturen"? Vad är det för en kategori? Finns det något större eller bättre som ska anses vara "världslitteratur" och som Elíasson med stolthet nu kan känna att han tillhör? I en tid när språken urholkas likt stenen av vattendroppen är det särskilt viktigt att vara på sin vakt mot klichéer och plattheter. Borde inte litterära priskommittéer vara särskilt måna om det?

Det språk han skriver på är kvalitetsmässigt varken större eller mindre än världens alla andra språk. Däremot är isländskan ett litet och mycket gammalt språk som vi alltför sällan får bekanta oss med. Just därför vill jag läsa Elíasson.