Det är ytterst sällsynt att mina jämnåriga beklagar sig över åldrandet. Inte ens de få vänner jag har som är avsevärt äldre beklagar sig. Möjligen yppar de något om krämpor och ensamhet, men aldrig över åldrandet i sig.Som Shakespeare sagt bör man bära sina smärtor med ödmjukhet. Ju äldre jag blir, desto fler blir smärtorna. De fysiska fenomen som uppträder i åldrandet är vi kanske illa förberedda på, tids nog inser vi att de kommer alldeles oavsett.
Skulle någon vilja byta och bli en ung man eller kvinna igen? Å nej, försök inte.
Den walesiske författaren John Cowper Powys (1872-1963) skrev The Art of Growing Old 1944, och i det senaste nyhetsbrevet från Powyssällskapet (nr. 13) finns en översättning av bokens inledning.
Det är Sven Erik Täckmark (1916-2007) och Gunnar Lundin som gjort översättningen. Den avbröts när Täckmark avled. Kanske finns det skäl anta att den kan utkomma i sin helhet så småningom.
Powys skriver:
“Jag har en känsla av att äldre människor får en benägenhet att glömma de fantastiska vrångbilder de som unga gjorde sig av ålderdomen.”
Och i rörelsen mellan ungt och gammalt finner han något lustigt:
“Det finns faktiskt många äldre som när de var unga framstod som ‘gammalmodiga’ och som också ‘kände sig gamla’, och därför faktiskt ensamma och isolerade, men som, när ålderdomen verkligen kommer, genom någon lycklig ny integrering i personligheten, återfår ett avsevärt mått av ungdomens speciella sensibilitet, den sensibilitet som deras ‘psyke’ av något outgrundligt felgrepp högst påtagligt saknat när de verkligen var unga.”
Här finner jag en klokhet som gör det intressant att läsa Powys. När han resonerar om ungdom, vuxenblivande och ålderdom gör han det också i perspektivet av våra olika sätt att mogna, att skaffa sig bildning. Powys framhäver den långsamma vägen som klokast.
Och det är inte utan att man håller med när man ser alla dessa lillgamla tonåringar avvisa allt som föräldragenerationen erövrat ("vi vet allt vi behöver veta"), eller tvärtom med alla de vuxna som klädda i kepsar, shorts och musikpluggar i öronen försöker bevara tonårsattityden så länge som möjligt. Varken den pubertala och omogna vuxenheten eller den lillgamla ungdomen är något att åtrå.
Tack till Gunnar Lundin.
Intressant text. Fundera själv rätt mycket över åldrandet, även om jag inte lider av några anmärkningsvärda krämpor. Krämpor, tror jag, gör något med insikten om dödligheten, skärper förståelsen. Kan användas på gott, kan också användas på ett destruktivt sätt.
SvaraRaderaSom någon sagt: en helt frisk pessimist är ändå pessimist, en dubbelamputerad optimist kommer sannolikt rätt snart att återfå sin optimism.
Men ingen evidens visar på att optimister lever längre än pessimister. Så det kan kanske gå på ett ut.
Fördelen med att åldras är att man inte behöver bry sig om så mycket längre, att man kan succesivt välja bort störigheter och slappna av mer än tidigare. Enligt västerländsk statistik är människan som mest harmonisk vid ungefär 70-75 års ålder.