När jag hösten 2010 skrev in mig på Arbetsförmedlingen trodde jag att man där kanske kunde hjälpa mig att hitta någon födkrok på halvtid. Det första jag fick veta var att jag skulle tilltalas kund. Det tyckte jag var lite märkligt, men eftersom också bibliotekarierna numera kallar låntagarna för kunder, så får det väl vara som det är med det.
Jag kom en bit in i processen. Stegrade mig först när jag skulle överföras till något som heter OSA (vilket betyder offentligt skyddat arbete). Det begreppet födde lika många frågetecken som ordet kund. Vem skulle jag skyddas ifrån? Eller var det jag som skulle skydda något? Jag fann inget svar utan skrev ut mig från Arbetsförmedlingen igen.
När jag nu läser Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius) så slår det mig, för det första, att begreppen i Frankrike tycks lika skruvade. När hon skriver in sig på sin lokala motsvarighet kallas hon mycket riktigt för kund. Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen.
Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.
Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.
I helgen som gick arrangerades något som kallas "Påskuppropet" på ett antal platser i Sverige (observera upprop, ej uppror). Det fick mig att tänka på Aubenas skildringar av ett uppror som ordlöst växer fram i Frankrike. Det är vackert, det är gripande, men frågan är om maktens män och kvinnor ens lägger märke till det. Mellan den tysta demonstrationen och den vardagliga håglösheten och ledan är steget så litet. Efter det att man försöker visa sin förtvivlan på ett torg blir det bara de kuttrande duvorna och vårsolen kvar. Just därför ska man läsa böcker som den här. I Aubenas texter finns det en återhållen men passionerad vrede som ger den dess värdighet, och den ger oss ett tvärsnitt över det som kallas "arbetsmarknad".
Ouistreham finns här.
Tack för detta lästips! Låter verkligen intressant. Thomas, det kanske var omvärlden som skulle skyddas från dig? ;) Jag vet att du inte gillar att biblioteksanvändare kallas kunder, och jag funderar på vad vi skall kalla dem som inte är låntagare, men använder bibliotekens andra tjänster, läser tidningar, använder datorer, eller bara vistas där. Besökare?
SvaraRaderaJa, besökare är väl ett bra ord. Kund är ett ord som fötts av konsumismen, vi är varken medborgare eller människor längre, vi bedöms utifrån våra kvaliteter som kunder (hur mycket, hur ofta och till vilket pris vi konsumerar). Bra förslag med andra ord från en medborgare.
SvaraRadera"Biblioteksbesökare" låter alldeles utmärkt, tycker jag. Det var väl också den gängse beteckningen innan dagens nyspråk började breda ut sig. På den tiden kallades de sjuka inom sjukvården i allmänhet också "patienter" och inte "kunder" eller "brukare", och sådant som "utförarenheter" och "offentligt skyddade arbeten" var då närmast okända begrepp.
SvaraRaderaNumera är vi alla "kunder" eller "brukare" och föremål för vad olika obskyra "utförarenheter" får för sig att utföra med eller mot oss. Nyspråkets diffusa distinktioner gör det allt klarare att det är ett dimmigt och konturlöst dunkel vi ska leva i.
Dag, stort tack för din skarpa kommentar.
SvaraRadera