Eftervård, eftertanke. Skillnaden mellan realism och gnäll.

Eftersom det finns svåra sjukdomar i vår familjs historia vet jag ett och annat om sjukvården. Jag vet ungefär vilka problem det finns, men jag vet också mycket om det goda den kan erbjuda.

När J. på salen där jag låg svor över hur vårdcentralen i hemkommunen avvisat honom, var han inte sen att tillägga: ”Men när jag väl kom in här på sjukhuset så har de undersökt mig från tåspetsarna upp till skallen. De har tagit mig på allvar.” De hade också upptäckt en del av det som var fel och i Lund utredde man resten. Det tycks också inför en trög eller motvillig basvård finnas mekanismer som kan öppna de rätta dörrarna, även om ständiga personalbyten och bristande resurser pressar den hårt.

Det har jag själv sett med den vårdcentral mina barn använder, då den sommartid faktiskt stänger och hänvisar patienterna till en annan av kommunens byar, dit en icke bilburen människa har ytterst svårt att ta sig eftersom det saknas kollektivtrafik som förbinder dem.

Någon vårdcentral har jag inte behövt vända mig till på många år. När privata Kristianstadskliniken öppnade för runt femton år sedan vände jag mig dit, och så småningom blev en av de anställda min husläkare. Också den specialistvård jag behövt har jag fått där. Hos deras ortoped får jag det mina fötter behöver, hos hudspecialisten det som krävs för min psoriasis och artrit (vilket också var den vård som utlöste min förgiftning, men hela felet var mitt och inte läkarens), jag får hjälp med diabetessprutor och annan utrustning för den delen av min bräckliga kropp.

Av husläkare Anders fick jag i höstas allt jag behövde för att så småningom diagnostisera ett magsår och ett bråck på magmunnen och därmed bota det. Det enda jag inte kan be kliniken om är det som handlar om psykiatrin.

Visserligen erbjuder de numera psykolog men sedan 25 år har jag min psykiatriker – samme man hela tiden – i det som numera kallas Gula byggnaden (en löjlig eufemism för Psykiatriska kliniken, vilket ju alla vet att det är). När jag ser tillbaka på mitt vuxna liv förbluffas jag över hur mycket elände som kan ansamlas i en och samma människokropp. Minns ni debatten om hur vi svenskar ”överkonsumerar vård”? Jag minns den, och jag minns att jag fick dåligt samvete. Bör jag ha det? Vilken kronisk sjukdom borde jag i så fall avstå från att hantera med vård?

Om jag väljer bort insulinsprutorna kommer min diabetes att skena och därmed kommer följdsjukdomarna i rask takt. De i sin tur kommer att kräva en annan typ av vård. Jag vet vilka följderna blir om man har ett blodsocker runt 25 millimol. Konsumtion? Nej, jag konsumerar inte vård. Jag tar emot den därför att jag alltjämt betraktar den som en del av välfärdsstaten. Hur länge den kommer att vara det vet jag inte. Mycket talar för att skrotningen av folkhemmet så småningom också kommer att äta upp sjukvården. Men det ser inte ut så idag. Om jag sa det skulle jag ljuga eller agera som alarmistisk propagandapolitiker.

I förrgår diskuterade jag sådant med en ovanligt klok sjuksköterska, som genom sitt äktenskap hade stor kännedom om Polen. Hon sa att hon aldrig skulle komma på tanken att bli en skattegnällare så länge sjukvården fungerar. På min konkreta fråga om vad olika behandlingsmetoder kostar fick jag höra summor som förvånade mig.

Ingen frågade mig om jag kunde betala kostnaden för motgiftssprutorna jag fick var sjätte timme. Bör man inte hålla just sådana saker högt och minnas dem för det de är? Jag gör det. Jag gör det utifrån en ödmjukhet. Tro inte att jag därmed blir en anpassling. Men man måste välja vad man bråkar om. Jag har varken tid, lust eller motiv att bråka om just detta. Ingenting har hittills övertygat mig om att jag borde vara missnöjd.

Måste jag tillägga att detta är en högst subjektiv erfarenhet? Måste jag säga att detta inte är ett manus för Uppdrag granskning? Ingenting kunde vara mig mer främmande än att blunda för det sociala, politiska och kulturella träsk vårt land befinner sig i. Men journalistiken har jag för alltid lämnat. Skriver jag i ett ämne så gör jag det enbart utifrån den enda individens horisont, den individ som är jag.

Foto: det blommar i Viby, april 2011, av A. Nydahl.