Aprilryttarnas löften.

Rader av ogripbara ting. En helg som förirrar sig bortom det mätbara. Havsbrus. Försiktiga hovar i sanden, ljudet som närmar sig det ljudlösa.

Med bärnstensgul Retsina i glasen och en andäktig väntan. Små barn som ropar och längtar, barn som vill i en vuxenvärld som förlorat själva viljan. Jag häver mig på tå för att se ut över stranden och vet att varje morgon bjuder mig samma lättnad.

Här finns bara det bortom-liggande och det aldrig-blivande. Det är här man kan bedra sig själv utan minsta konsekvens. Varje lögn är tung som en kvarnsten.