Ny vecka, gammalt författarskap.

Jag läste boken för två veckor sedan, tog upp den igen i helgen och läste om några stycken. Allt för att skriva om den här på torsdag. Det är då han skulle ha fyllt 100 år, Olof Lagercrantz. Men när jag nu ser allt som skrivs om honom, på kultursidor och i bloggar, blir jag förskräckt och tänker att jag inte på villkors vis vill ha något med saken att göra.

Men så här är det: Richard Lagercrantz och Stina Otterberg har sammanställt volymen Vid sidan av (W&W förlag), och den innehåller brottstycken ur Olof L:s dagböcker. Styckena handlar avsnittsvis om några av vår litteraturs största namn. Här avhandlas i tur och ordning Lars Ahlin, Werner Aspenström, Tage Aurell, Karin Boye, Johannes Edfelt, Lars Forssell, Hjalmar Gullberg, Lars Gyllensten, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist, Ulf Linde, Erik Lindegren, Artur Lundkvist och Maria Wine, Bertil Malmberg, Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Evert Taube. Horace Engdahl har skrivit en mycket fint förord. De två redaktörerna har skrivit var sitt efterord. Här är det Richard Lagercrantz som skriver intressantast, eftersom han berättar om de märkliga resterna av dagboken, som väl egentligen också skulle ha utplånats i den stora brand där det mesta av Olof L:s efterlämnade papper blev lågornas rov. Några av dagböckerna och arkivkorten han skrev på, avbildas på pärmarnas insidor, och de är så bruna och brända i kanterna att man kan förnimma branden 2008.

Nu nöjer jag mig med att säga detta lilla:

Olof L:s anteckningar övertygar mig om att ingenting av det jag föraktar allra mest i den svenska litteraturvärlden – högfärden, kotteribildningen, förtalet, upphöjandet av medelmåttan – var ett dugg annorlunda i mina föräldrars generation. Här står de stora diktarna fram som alkoholiserade skrävlare och inställsamma karriärister. Och man får till och med en inblick i de andar som skulle bli stora, hur de slickade uppåt för att få goda ord på DN:s kultursida. Mycket obehagligt är det. Som sanningen brukar vara.

En sak gör mig däremot glad, och det är att läsa om Johannes Edfelt. Jag hade nämligen förmånen att under några års tid, mot slutet av hans levnad, få samarbeta med honom. Som redaktör och senare också som utgivare av tidskriften Studiekamraten hade jag privilegiet att få ta emot nya texter och översättningar från Edfelt till de flesta nummer jag redigerade. Han var dessutom tidskriftens ålderman och hade medverkat i nästan sextio år! Mot slutet översatte han bland annat poesi av Joyce Carol Oates, vilket gjorde att jag fick brev från henne också. Ja, det var en rolig tid. Den kommer aldrig tillbaka.