När revolten var som intensivast i Egypten ställde jag mig själv frågan om det var ett folkligt uppror eller en statskupp som visades i direktsändning. Vi vet hur det gick, men vi vet inte ett dugg om hur det slutar. Störtandet av Mubarak är ju, för att använda Maos terminologi, en tebjudning jämfört med framtiden. Vad ska komma, vem ska regera, hur ska parlamentsvalen genomföras, vilken roll spelar de olika politiska och/eller religiösa krafterna? I Libyen trodde vi alla att scenariot från Egypten skulle upprepas. Många, också jag själv, inbillade sig att Kaddafis dagar var räknade. Hans fall skulle komma samma dag som vi talade om honom. Så blev det inte. Istället förvandlade han revolten till något som alltmer liknar ett inbördeskrig. I svenska medier har islamologer som Jan Hjärpe orerat om den moderna, unga människan i Libyen. Hjärpe gick så långt att han avfärdade klanernas betydelse. Det kommer han att få ångra. Ingenting har varit tydligare i Libyen än klanernas makt. De klaner som dominerar i östra Libyen, med storstaden Benghazi som centrum, har i många år motsatt sig Kaddafis styre. När jag besökte staden 1983 talades det mycket om en studentrevolt som slagits ner, och att man statuerat exempel genom att hänga studenter inne på universitetsområdet. Idag organiserar sig östra Libyens klaner, tillsammans med människor som flytt Tripoli-området, för att militärt krossa Kaddafi. Det finns ingenting som säger att de kommer att lyckas. En palatskupp som också innebar att han mördas, skulle ha större framgång. Massflykten ut ur landet innebär också att Libyens oljeindustri, servicenäringar och andra samhälleliga funktioner förlamas. Få länder har varit så beroende av moderna slavar som Libyen. Vid sidan av västerländsk expertis har asiatiska och afrikanska folk bidragit med just det som kallas "billig arbetskraft". Vi vet som sagt inte hur det går. Men ett vet vi: det kommer att flyta mycket blod och det ultimata hotet är att landet delas och/eller präglas av en mångårig militär maktkamp som får Libyen att likna den somaliska sörjan.
*
Det finns en ovanligt bra Wikipedia-sida om Libyen.
I och för sig bryr jag mig inte om Libyen börjar likna den somaliska sörjan, men jag blir upprörd av alla "experter" som trodde sig vara profeter gällande konflikten.
SvaraRaderaDet är (alldeles för) lätt att häva ur sig saker när man är anonym. Har du ens tänkt på att det är sörjan i Somalia som lett till den stora strömmen av människor därifrån? Om situationen blir likadan i Libyen kan jag lova dig att norra Europa återigen blir destinationen för de tusentals människor som flyr.
SvaraRaderaFast varför skulle vi bry oss om det?
Är det så farligt om Libyen delas då? Landet är ju redan väldigt uppdelat geografiskt och klanmässigt vilket kanske är en konsekvens av att det tidigare var olika länder.
SvaraRaderaKanske skulle en uppdelning leda till stabilare stater med starkare nationell sammanhållning. Oavsett vilket så är det bättre för oss i väst. Ju mindre stater desto mindre hot. Och att ett enat Libyen kan vara hotfullt (mot väst) har Kaddafi redan bevisat.
Olle, det är som du säger, att Libyens historia alls icke är en nationalstatens historia. Utvecklingen från Romarriket och framåt är full av intressanta förvecklingar, förändringar och olika utvecklingstendenser. Men det är trots allt 1900-talshistorien som i olika avseenden skapade en förenad nationalstat, och det är den som nu brinner. Jag är övertygad - utifrån det som de rebelliska klanerna i öst säger om hur de ser på nationens enhet - om att ett långvarigt inbördeskrig skulle orsaka enorma flyktingströmmar. Ingen, allra minst libyerna själva, är betjänta av en sådan utveckling. Det enda som förenar Kaddafi och klanerna runt honom med landets östra klaner är viljan att bevara nationen enad.
SvaraRadera