Libyen, klansamhälle eller modern nationalstat?

2006 utkom Dirk Vandewalles A History of Modern Libya. När vi nu ser ett krig utkämpas som möjligen kommer att leda till att landets östra klaner besegrar de klaner runt Kaddafi som håller huvudstaden Tripoli, är det intressant att ta del av några av den bokens tankar.

I en recension i Times Literary Supplement, juli 2006, skriver Gerald Butt om boken:

” No modern history of the country can be told without the man who has dominated it for more than three decades being present on every page. But Vandewalle has successfully resisted the temptation, into which countless commentators have fallen, of dwelling on the extensively documented quirkiness and eccentricity of the Libyan leader himself. Rather, in chronicling the development of the country's power structure over the years, the author has shone a much-needed light on the shadowy group of figures that have slipped in and out of Qaddafi's hierarchy up to the present day.”

Det som tycks vara centralt i framställningen är det faktum att Libyen inte bara saknar möjligheten till parlamentariska val utan också själva de institutioner som utgör nationalstatens sammanhållande kitt. Kaddafis teori har hela tiden vilat på de lokala organ som han menar utgör ”folkmakten”. På den punkten både ansluter han sig till och frångår 1900-talets socialistiska maktexperiment. I de fall man talade om lokal makt var det utifrån diktaturens tentakler på arbetsplatsnivå. Att kommunistpartiets centralkommitté ändå fattade alla väsentliga beslut är ett välkänt faktum.

I Libyen tycks motsvarigheten finnas i den inre krets som omger Kaddafi och de olika säkerhetsorgan som kunnat tukta och undertrycka avvikande uppfattningar. Att Kaddafi själv hänvisar till att han inte är president eller statschef utan endast "det libyska folkets rådgivare" är poänglöst i sammanhanget, eftersom han själv, familjen och klanerna kring dem i varje väsentligt avseende styr över landet och dess öde. Varje tidigare försök till revolt har slagits ner snabbt och brutalt. Och förmodligen hade det blivit likadant nu om Kaddafis trupper kunnat inta Benghazi och andra, mindre städer.

Den grupp unga officerare som grep makten 1969 hade all nödvändig karisma, säger Vandewalle, men saknade för övrigt all idégrund för sitt framtida samhälle. Detta utgjorde ett oskrivet ark som Kaddafi kunde fylla med vad han önskade, såväl avståndstagande från västvärlden som en vilja att återuppliva panarabismen.

Men trots att han nu hade all makt att organisera en central statsapparat så gjorde han alltså motsatsen:

” Political repression at home (and the hunting down of opponents of the regime abroad) was accompanied by mismanagement of the economy. Frustrated at the unwillingness of fellow Arabs, or the international community at large, to take his vision of Libya and its role in the world seriously, Qaddafi embarked on a policy of confrontation with the West, culminating in the bombings of the PanAm and UTA airliners in 1988 and 1989. In the end, even the Libyans themselves began to tire of their leader's antics.”

Författaren menar att de problem som fanns för 1950-talets monarki alltjämt finns kvar olösta: "… the creation of an institutionalized state, and the incorporation of the country's citizens into a meaningful participatory system".

Ingen skulle väl idag våga hävda att en enad libysk nationalstat är det första man tanker på när man ser de olika klanernas väpnade konfrontation och de luftangrepp som genomförs av en koalition som inte ens är överens inbördes om taktik och målsättning.

Så sent som den 10 mars skrev Vanderwalle denna text om vad som bör undvikas i Libyen (goda råd till Obama!).