Med anledning av dagens datum utger Elisabeth Grates bokförlag en läcker liten bok. Det är Vénus Khoury-Ghatas novell Hafia, i översättning av Maria Björkman.
Tanken präglar den lilla boken: en deflorerad flicka är som en sprucken kruka som inte längre håller tätt. Bara att kasta bort.
Det är också det mycket konkreta hot som hänger över Hafia, sedan hon våldtagits av tre män.
Miljön är en libanesisk fattigby, mycket nära gränsen till Israel.
Författarinnan får ta hand om den unga, utmärglade flickan som bara äter torrt bröd och oliver. Klädd i en dyster klänning och slöja blir hon som en lekkamrat till Khoury-Ghatas betydligt yngre barn. Författarinnan vill skänka henne en vacker röd klänning. Det blir Hafias undergång.
Boken är så liten att den säkert får plats i en rejäl plånbok, ungefär 30 sidor innehåller den, och ingår i den nya serien Rondo. Att man kan drabbas så hårt av en liten novell är i sig märkvärdigt. Jag ser den där flickan framför mig, vet att hon fött en liten pojke och att såväl mamman som bröderna strött sina domar över henne. Men det märkligaste av allt är att hon frivilligt följer med hem, när en av hennes unga bröder kommer för att hämta henne. I luften hänger fortfarande tanken att hon, liksom den spruckna krukan, ska komma att kastas bort.
Vénus Khoury-Ghata har skrivit förr om den ytterst groteska kultur där flickan och kvinnan alltid är en andra klassens medborgare. De misshandlas, våldtas, stenas och mördas. Allt i en högre menings namn. En kort novell får mig åter att tänka på hur orimliga dessa samhällsordningar är. Rangordningen tycks vara pojke-man-iman-Allah, och kvinnan syns inte ens till i den. Hon måste underordna sig sharia-lagen och är därmed rättslös. Till och med hennes yngre bröder härskar över henne, i sharias och Allahs namn.
Arabiska kvinnor står idag i främsta ledet mot de jordiska despoterna. Här libyska kvinnor som inte längre finner sig i förtrycket. Man drömmer om dagen då också de "himmelska" despoterna blir emotsagda.
*
Tidigare i bloggen har jag skrivit om hennes roman Sju stenar till den otrogna hustrun. Den får ni i repris här:
Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon men lever sedan lång tid tillbaka i Paris. Elisabeth Grate Bokförlag har tidigare utgivit romanerna La Maestra (2003) och Ett hus på randen till tårar (2006) av henne. Av den nya romanen, Sju stenar till den otrogna hustrun, blir jag både gripen och imponerad. Måste man inte själv leva i en liten muslimsk by för att förstå vad en fatwa om stening till döds innebär? Måste man inte i sitt eget hjärta bära erfarenheten av sharia-lagstiftningens djupt inhumana beståndsdelar? Hur är det möjligt för en utomstående att i så hög grad identifiera sig med offren för en sådan kultur? Svaren på sådana frågor står naturligtvis att finna just i skönlitteraturen och dess möjlighet att med fiktionens hjälp stiga rakt ner i den fysiska verkligheten.
Frågan om vem som ska dö präglar och driver fram hela berättelsen i Sju stenar till den otrogna hustrun. Det är ju inte alldeles självklart att den dömda kvinnan måste dö. Ingenting är självklart i denna ökenvärld av slumpmässighet, förutfattade meningar och grymhet. Kvinnan heter Noor, hon är mamma till tre barn när hon åter blir gravid. Det sägs att hon våldtagits av en västerlänning. Det spelar ingen roll. Enligt imamen, som lutar sig mot sharia, den islamiska kulturens lagtext baserad på Koranen, har hon varit "otrogen". En våldtagen kvinna är själv skuld till sin situation. Hon betraktas inte som ett brottsoffer och hon behandlas inte annorlunda än någon annan "brottsling": hon stöts ut, fördrivs från den sociala gemenskapen i byn, föraktas och bespottas, och döms slutligen till döden. Man börjar samla stenar till verkställigheten. Högen vittnar om vad som beslutats, och Noor själv bejakar sitt dödsstraff enligt något slags nedärvd defaitism: det är som det är och så måste det vara. Det ges inga möjligheter att komma undan en sådan fatwa.
In i hennes liv kommer den kvinnliga biståndsarbetaren som lovar att försöka hindra avrättningen. Men hon har inte bara att argumentera och övertyga de män som har Noors öde i sina händer, utan också att slåss mot urgamla seder som kanske utgör ett ännu större hinder för mänskliga handlingar. Fransyskan lyckas utverka en frist för Noor, hon ska inte stenas förrän barnet är fött. Och barnet får födas.
I det drama som följer är det inte så mycket berättelsens kronologiska handling som fängslar, utan ännu mer det poetiska, sagobetonade skimmer som texten har. Den är full av dofter, värme, stekande solsken, torka, plågor, nattliga ljud, månsken, lidande. Och när den går mot sin upplösning tar den en sista vändning som både överraskar och chockerar. Vénus Khoury-Ghata skriver oerhört vackert, men språkets skönhet blir aldrig ett självändamål. Hon använder det som ett verktyg i gestaltandet av en värld som är alldeles påtagligt verklig och obehaglig att få blicka in i.
Tack Thomas för denna påminnelse om kvinnovärlden där ute, den vi förskonats från.Vi har ett ansvar.
SvaraRadera