Nio sätt att beskriva regnet.

Det finns en hel del att säga om Per Odenstens bok Nio sätt att beskriva regnet (Norstedts) som utkommer idag. Man kunde börja med omslaget som måste vara något av det fulaste som gjorts. Trodde först att det var ett feltryck. Man kunde också invända emot hur boken är komponerad. Jag är inte övertygad om att mixen av litterära texter och debattartiklar är helt lyckad. Den får mig mer att känna att man skrapat ihop vad som funnits för att det skulle bli en bok. Odensten är en sparsmakad författare, han har utgivit ytterst få böcker, och de har å andra sidan varit magiskt egensinniga. Sådana som En lampa som gör mörker glömmer man inte. Men denna nya samling kunde man skaffa bara för titelberättelsen. Den avslutar boken, är nästan 50 sidor lång, och ett prosans mästarprov. En kvinna som står mitt i livets blomning drabbas plötsligt av en hjärnblödning, hela det centra som styr synen får svåra skador. Språket slås sönder, hon kan varken tala eller formulera orden inne i sig. Hon hittas på sitt köksgolv. Berättelsen är sedan en resa genom glömska, frånvaro och ett gradvis återerövrande av språkets minsta beståndsdelar. Blickar i en spegel som bara återger halva hennes kropp. Främlingskapet inför de allra närmaste. En kuslig text som blir fysiskt närvarande i mig. Sjukhussjukdomen gestaltad som nollpunkt för ett mänskligt liv, återfött, stapplande, bräckligt.