Jag har en stor skivsamling. Separat har jag samlat fado i många år, och under arbetet med mina två böcker i ämnet fick jag en mängd inspelningar från artister, producenter och skivbolag sända till mig. Men samlingen rymmer i övrigt framför allt mycket 1950- och 1960-talsjazz. Bland favoriterna jag återkommer till finns Chet Baker, Sonny Rollins, John Coltrane och Stan Getz. Och så det klassiska förstås - från Bach till Wagner, varje bokstav i alfabetet fylld till det omöjligas kant med ljuvlig musik skapad under många århundraden. Det som präglade mitt liv i ungdomsåren är med i samlingen (trots att jag gjorde mig av med LP-skivorna för länge sedan).
Varför det blivit så vet jag inte, men det är ett faktum, musiken på skiva kommer fram mycket sällan. Sedan nyåret har jag mest lyssnat till lite fin jazz, komponerad och framförd av saxofonisten Stefan Isaksson (se bilden ovan, från en konsert han gav för bara dryga veckan sedan), Keith Jarrett både i egna improvisationer och i framförandet av Händels musik samt en del cellokompositioner. När jag samlade ihop till min yngste son passade jag också på att njuta av Van Morrison som alltid betytt något särskilt för mig.
Men när jag ser den samtida musikscenen och inte minst det som kallas "schlager" blir jag skräckslagen. Den är verkligen sandslott av sämsta slag. Den kommer förhoppningsvis att spolas bort. Liksom mycket av den pubertala pop- och rockscenen som bäst tycks fungera inför en publik berusad på starköl vid någon stadsfestival.
Precis som sandslotten spolas ut i havet, sker något med is- och snöslotten i töväder - de smälts ner till vatten och försvinner ner i marken. Mycket av det som idag dominerar media är förgängligt på ett extremt påtagligt sätt. Det håller inte ens ett årtionde, än mindre en generation.
Det finns anledning att öppna Adornos Minima Moralia också idag: "Den leda som människorna flyr från återspeglar bara en djupare flyktimpuls som de sedan länge är förtrogna med. Det är den och ingenting annat som håller den monstruösa nöjesindustrin vid liv och gör det möjligt för den att fortsätta expandera..."
*
Uppdatering: en av de jazzmusiker som jag tyckt allra mest om och som jag sett spela på Copenhagen Jazzhouse är Jens Winther. Han hade en ton som låg mycket nära Chet Bakers. Idag fick jag chockbeskedet att han dött i en hjärnblödning bara 50 år ung. Klicka på länken till Dagbladet Information som skrev om det den 25 februari.
Bilder från Billnäs i Finland av Ulrika W.
Bild på Stefan Isaksson ur Orkesterjournalen.
Att Winther dött vat ju inte vad jag ville läsa, nu lämnar jag Van och lyssnar lite på Jens istället.
SvaraRaderakram