Söndag i Viby. Thomas Bernhards tyska översättare och andra absurditeter.

Med söndagen kom kylan tillbaka: de av värme nedsjunkna snödrivorna tycktes få nytt liv. Idag lyser de vita mot den klarblå himlen.

I natt läste jag mig ända in i sömnen med Tony Judts Minneshärbärget. De sista kapitlen i Björn Kohlströms bok om Virginia Woolf likaså. Nu kommer dagarna av sammanfattning. Vad är det viktiga, vilket bör man alls nämna? Sedan jag slutade skriva dagskritik har min förmåga att fånga en bok minskat radikalt. Jag vill helst bara försjunka i böcker och slippa säga något om dem. (Fenomenet illustreras alltför väl i dagens DN där Maria Schottenius visar att hennes ord och tankar är slut. I en recension av Gabriela Melinescus senaste bok lyckas hon få in en hel serie tomma schabloner i texten. Melinescu sägs "ha en egen röst", och "en stark inre glöd". Slutklämmen kan bli en klassiker. "Det är värdefullt" konstaterar hon. Vad säger det om boken? Vad säger det om Schottenius och dagstidningskritiken?).

I natt drömde jag en serie märkliga drömmar. I en av dem mötte jag Thomas Bernhard-översättare från hela världen. En yngre kvinna presenterade sig som Bernhards tyska översättare. Jag frågade henne om inte just tyska var det språk han skrev på. Med viktig min svarade hon: "Nej, han skrev på österrikiska".

I en annan dröm stod en före detta dansk vän gråtande, klädd i tjock stickad, vinröd tröja. Hon sa: "Du hälsar ju inte ens längre". Där möttes drömmen och verkligheten.

Finns det en vardag bortom denna årets första söndag så ska jag gripa tag i den.

Foto: T.N. Förra vinterns snöstorm här i byn.