... och mörkret föll som alltid

Jag läser Björn Kohlströms bok om Virginia Woolf. Bernur ni vet, han med bloggen. Medan mörkret faller lever jag upp till mitt enda nyårslöfte och det är hur fint som helst.

När jag ser Ulrika W:s fina bild här ovan (tagen i Finland alldeles nyss) så tänker jag också på vilken enastående vinter vi begåvats med i år, en vinter som väckte barndomsminnen till livs, en vinter som fick elmätaren att snurra fortare men som varje dag bjöd oss till det vita och vidunderliga. Först idag kom plusgraderna, men medan mörkret faller knäpper det åter av köld.

Kohlström skriver med ett slags självklar enkelhet. Boken är förvisso inte särskilt lik bloggen, men det finns i analyserna av Woolfs romaner en förtrogenhet som gränsar till det familjära. Jag vet inte ännu vad jag ska säga om boken, det väntar jag med tills den är utläst och genomtänkt.

Ikväll blir det, som alltid i det vita, en långläsning som väntar, kanske också en film. Jag ska i alla fall helt och hållet lägga världens angelägenheter på hyllan. Jag ska inte ens skriva om kvinnan "med svenskt pass" som gripits i Uganda idag, det får någon annan göra.