Lissabon, fadons stad.

Fado-musiken är nattens kultur. På samma sätt kan man säga att kvällen och natten får Lissabon att komma mest till sin rätt. Natten är inte skrämmande, natten är ett skyddande mörker mot solljusets obarmhärtigt avslöjande strålar. I kvällsmörkret sätter man sig utomhus för att äta. Det finns en samvaro som bara är möjlig kvällstid, då alla civila skyddsmurar lagts åt sidan, en samvaro som bygger på att man tillsammans intar sin middag, dricker sitt vin eller mineralvatten, samtalar. Man gör allting tillsammans: samtal, samvaro och samspel. Det är den kod som öppnar våra hjärtan, får oss att närma oss varandra, skingra blygseln och inåtvändheten. Man strövar omkring, före och efter måltiden, släntrar runt, utan angivet mål eller syfte, och njuter av det tidlösa tillstånd som uppstår just i strövandet. Lissabon är en stad som gjord för det. Torgen, avenyerna, gränderna – oavsett var man befinner sig tycks fötterna säga ja till det de sätts ner på; strövandet tar till i samma stund man bestämmer sig för det, planlöst går våra fötter med oss i den sena kvällstimmens gula, gröna och röda stadsljus, det som kommer från neon och skyltfönster, det som föds i stadskulturens tvingande omständigheter. Kanske är det sådant som skiljer Lissabon från forna öststaters stadslandskap; släckt, öde, utan caféer, utan strilande ljus, utan färgskalorna? För en människa som vuxit upp i planekonomins mörka Bukarest måste mötet med Lissabon vara en sanndröm, en miniatyr av paradisdalen där intet fattades människan. Nej, jag säger inte att Lissabon är ett paradis. Tvärtom, Lissabon är en kärv stad. Men jag säger att den är som gjord för kvällens och nattens strosande. Det räcker långt. Bara att få släntra förbi de rökiga stånden som grumlar blicken och gör allting lite suddigt; stånden där kastanjerna blir varma och goda, man släntrar förbi, växlar några ord och köper sig strut. Och så går man vidare. Man går och går, man samtalar, man finns i detta nu utan sidoblickar som rör sig bakåt, framåt eller åt sidan. Nattens stad. Fadons stad.

Foto: Ulf Bergqvist

PS: min äldsta dotter avrundar idag bloggen om Hugo och Alströms syndrom.