Elvaårslandet - tjugoåtta år senare.

1982 hade jag just flyttat till Tollarpstrakten med min familj. Malmö var för alltid bortvald som stad och identitet.

Ett av mina första uppdrag fick jag av en gymnasielärare i Sölvesborg och en mellanstadielärare i Ängelholm. De sammanförde mig med klass So2 på Furulundsskolan i Sölvesborg där Mats Holmén var lärare, och med klass 5b på Rebbelberga skola i Ängelholm, där Margareta Linnér var lärare.

Vårt samarbete skulle vara ett helt läsår: Elvaårslandet. Det är nog det enda riktigt bra jag varit med och skapat i svensk skolmiljö. Projektet tog fasta på elvaåringarnas liv. De kunde ha gymnasieeleverna och mig som samtalspartners. Vi skrev för brinnande livet. Elvaåringarna och gymnasieeleverna lärde känna varandra, skrev till varandra. Jag utlöste nya skred av känslor, minnen och erfarenheter med mina texter. En av texterna jag skrev handlade om Cubakrisen som ju ägde rum just när jag själv var elva år. Den födde många resonemang om krig och rädsla hos ett litet barn. Deras texter och dikter är alltjämt gripande att läsa.

När vi var färdiga hade vi 500 sidor text. Min son Mikael som då var 10 år hjälpte mig att göra texturvalet till den bok som föreningen Liv i Sverige tillsammans med Arbetslivscentrum utgav 1985: Elvaårslandet. Barn och ungdomar skriver om sina erfarenheter. Han gjorde också omslag och illustrationerna inne i boken.

Under arbetets gång kom Helsingborgs Dagblad och gjorde reportage. En av bilderna har jag kvar. Den är tagen på Rebbelbergaskolans gård. Vid sidan av mig sitter stjärnan i femteklassen, hon skrev fantastiskt bra. Jag undrar ibland vad det blev av henne och så tänker jag på att hon i år rimligen fyller 39. Vid sidan av henne står en av gymnasisterna. De må förlåta mig att jag inte minns deras namn helt säkert, men jag tror att flickan hette Majken och gymnasisten Cecilia. Hon i sin tur bör vara 46! Så kan alldeles skimrande vackra minnen väckas till liv av en bild och en bok i arkivet.