Det är befriande att få skratta medan man läser. Jag har skrattat ganska mycket åt David Bezmozgis Natasha (Salamonski, översättning av Kerstin Gustafsson) en samling berättelser, sju till antalet och miljö-, familje-, och ödesförknippade med varandra på olika sätt. Om jag sa att detta är en "typisk emigrantbok" eller en "bok full av judisk humor" eller kanske rentav en "postsovjetisk fullträff" skulle det förvisso vara alldeles sant, men det skulle också reducera boken till att vara ett slags genrebestämd, genrebegränsad knapptryckartext. Och det är den verkligen inte.
Låt mig bara berätta om två av texterna, som råkar ligga ungefär mitt i boken. Den första jag tänker på heter Ett odjur till åminnelse och handlar om vad som händer med en familj som bestämmer sig för att lämna Riga för det land där man skulle slippa kallas "judejävel" men desto oftare "ryssjävel". Men man stiger aldrig ombord på El Al-planet utan bosätter sig i Kanada, där sonen Mark Berman sätts i hebreiska skolan och alla hans kompisar är judar. Barnen tilltalar varandra med efternamn och skriker okvädningsord efter varandra. Berman försvarar sig. Berman slåss. Och han bestraffas av rabbi Gurvich. Ödesstunden kommer då man ska högtidlighålla minnet av förintelsen, kort kallad förintelsedagen. Sedan eleverna gjort sin utställning i skolans källare, dit människor lånat ut sina judestjärnor och annat från tiden då det begav sig, hamnar Berman åter i slagsmål. Måttet är rågat och rabbi Gurvich straffar honom. Hans avslutande replik lyder: "Nu Berman, nu kanske du förstår vad det innebär att vara jude?". Denna svarta, men mycket humoristiska text, försöker brottas med identitets- och minnesfrågor, den bökar och bråkar med israelfrågan och vad tiden efter förintelsen innebär för det judiska folket. Jag fann den djupt gripande.
Den andra texten, som också råkar vara bokens titeltext, heter alltså Natasha. Den inleds med ett citat från Herakleitos: "Det som är motsatsen är bra för oss". Den utspelar sig i en förort till Toronto och vid sidan av berättaren, den 16 år unge pojken Mark Berman får vi lära denna den brådmogna Natasha, en fullvuxen kvinna i ett barns kropp. Marks möte med Natasha blir avgörande för båda familjerna. Natasha är bara fjorton men har som sagt redan sett och upplevt det mesta av livet. Att spela med i porrfilmer finner hon helt naturligt, alla vet väl hur en flicka ser ut naken och får man dessuom 25 dollar för besväret så... Mark drabbas av henne när hon flyttar in i hans familj. Det är morbrodern som anses vara far till henne, men hans katastrof till sambo, Zima, gör allt det dåliga sämre. Våld och bråk hör till vardagen. Familjen Berman tar hand om Natasha som man fruktar ska gå under. Zima återvänder till Moskva, morbrodern Fima våldtar den unga flickan (själv ser hon det på ett helt annat sätt). Hon bestämmer sig för att resa till Florida, där sol, frihet och rikedom väntar. Dit kommer hon förstås inte alls. Hennes plats blir en annan, och oväntad.
Om man bara en enda gång ska försöka ta till sig en modern migranthistoria, präglad av de postsovjetiska och skingrade folken, så rekommenderar jag varmt David Bezmozgis bok. Den utkom i svensk översättning 2008, men är fräschare och "nyare" än det mesta du kommer att finna på ICA:s lastpallar med så kallade böcker.
Förlagets presentation:
David Bezmozgis föddes i Riga, Lettland, dåvarande Sovjetunionen, men flyttade 1980 med sin familj till Toronto i Kanada. Han är i sitt esse när han beskriver de kulturkrockar som liknar dem hans egen familj har genomlevt. I Kanada och USA blev han tidigt hyllad för sina noveller, som publicerats ibland annat The New Yorker, Harper s Magazine, Zoetrope och The Best American Short Stories 2005. Natasha är Bezmozgis bokdebut och har blivit en succé hos både kritiker och publik, inte minst för hans förmåga att med humor sätta fingret på ett så laddat begrepp som identitet.
Heja
SvaraRaderaHar just läst denna bok men någurlunda god behållning ;), du Thomas som är beläst kan du rekommendera nån annan bok som tangerar Judendomen och hur judarna har levt i nutid och dåtid?