Att återvända till Paul Celan. Att på vägen också finna Yehuda Amichai.

Det är både en gripande biografi och en lysande lyrikanalys som John Felstiner skapat med Paul Celan. Poet, Survivor, Jew. Jag läser den om nätterna och tänker på allt som kunnat bli men aldrig blev, jag tänker på hans brevväxling och möten med Nelly Sachs och på lockelsen i flodens vatten. Och jag tänker på en dikt som heter Det fjärrans lov, där han skriver:

Här kastar jag,
ett hjärta som vistas bland människor,
kläderna bort och glansen från en ed:

Svartare i svart är jag naknare.
Avfällig först är jag trogen.
Jag är du, när jag är jag.

Mot slutet av boken skildras Celans första möte med Israel i oktober 1969. Hans samvaro med Yehuda Amichai. Och jag drar mig till minnes eftermiddagen jag fick tillsammans med Ofra hemma hos Amichai den där heta sommardagen på 1980-talet. När dessa tankar sammanförs svindlar det för mig. Där, i Jerusalem, förenades som alltid myt och realitet. Jag fick i alla fall Amichais diktsamling Amen med mig hem, vackert signerad. Sidorna gulnar nu, limbindningen torkar och faller sönder, men boken är en av de viktiga jag bär med mig.

Paul Celan, all denna lyriska rikedom. Paul Celan, all denna jordiska tragedi, denna dödens skugga som kastades över honom och de andra. Yehuda Amichai, all denna lyriska rikedom.

*

Tack till Anders Wikström.

(diktcitatet ur en översättningsvolym av Lars-Inge Nilsson, ellerströms förlag 1985)