Till frukosten läste jag idag en text så intressant att jag också till elvakaffet läste den igen: Björn Wimans stora artikel om och intervju med nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Den finns i sin helhet också i DN på nätet, följ bara länken ovan. Den öppnar för läsningar som mycket av vad som redan sagts i svensk press snarare förhindrat. Han talar mycket om sitt ansvar som intellektuell. Samtidigt betonar han fiktionens värld i egen rätt, också när en romankaraktär med samma namn som författare dyker upp i texten:"– Jo, men den karaktären är inte Mario Vargas Llosa av kött och blod, den ”Mario Vargas Llosa” är gjord av ord och deras existens börjar och upphör inom den bok där han uppträder. Jag tror visst att man kan använda sitt namn för att ge större trovärdighet åt en berättelse, men för den sakens skull upphör den inte att vara en påhittad historia. Allt som uppträder inom fiktionens ramar blir till fiktion, även om det hänvisar till en yttre verklighet."
Att förstå människor - individer, karaktärer - också när de är "gjorda av ord" är väl en alldeles rimlig utgångspunkt för skönlitterär läsning. De människor som törstar efter goda, välmenande, fina, rara och snygga människor att identifiera sig med i den litterära texten tycks ha missförstått något fundamentalt. Och jag tror att en helt vanlig spegel fungerar bättre än en roman för den läsare som vägrar bekanta sig med det onda, elaka, ofina, vulgära och fula - eller något annat man finner motbjudande.
Intervjun/artikeln bör man inte missa, när Mario Vargas Llosa nu anländer till Sverige. Att Wiman är en passionerad läsare gör inte saken mindre intressant - det öppnar rentav för ett mycket personligt samtal. Jag ska läsa Mario Vargas Llosas böcker igen, det är det ingen tvekan om.
Foto: A. Nydahl, södra Öland i november.
Tack sâ jätte för lästips! Jag har sen sist inhandlat Bockfesten och ser mkt fram emot läsning (och efter detta ännu mer).
SvaraRaderathomas
SvaraRaderamitt intryck av den senaste kulturchefen på dn är framförallt att han är oerhört samtida. med detta menar jag att han är en slags kameleont av den oansenliga och lite bleka sort som så väl fungerar idag - jag föreställer mig att han redan imorgon intervjuar nästa stjärna för dagen och gör det med samma sorts "entusiasm"; om budskapet i intervjun, artikeln, eller, mer troligt, krönikan, är att intellektuella verksamheter är överskattade och rent av någonting man borde förakta kan man nog med ganska stor säkerhet räkna med att kulturchefen delar även en sådan indignerad uppfattning.
ryggradslöshet är någonting som säkert känns "fräscht" för många idag (den är ju en slags "fördomsfrihet" som ger "rörelsefrihet"), den hjälper hur som helst, misstänker jag, om man vill göra en karriär i den svenska kulturella offentligheten, att i vått och torrt förbli "öppen", att av princip ifrågasätta allt som traderats (det egna språket, (den egna) litteraturen, (den egna) kulturen), det till synes allt för "fixerade" (som ju begränsar nämnda "rörelsefrihet"), och kompromisslöst plädera för "dialogen", för "gränslösheten" (ja, åtminstone i teorin), etc. kort sagt, att dela samtidens mantran, skygglappar och smörjmedel.
jag tänker ofta på detta, att var tid har sina ja-sägare, sina (intellektuella) "hjältar" som bröstar sig med att dela de värderingar som råder för dagen och som förutan denna (mediala, ekonomiska och politiska) uppbackning troligen skulle låta svindlande tomma - och falska.
men låt oss hoppas att jag har fel - att kulturchefen i fråga i själva verket har ett eget huvud, och än viktigare, ett rent hjärta.
allt gott
einar
Einar, du har naturligtvis alldeles rätt. Det hindrar dock inte att han som passionerad läsare av Vargas Llosa får denne att säga väsentliga ting. Det som är bärande i intervjun har jag ändå undvikit: att redaktören finner honom så lik Palme - i profil, och på gamla bilder. Det, och jag understryker det, är sannerligen en journalismens banalitet som inte ens skulle ha kommit i tryck.
SvaraRaderaEinar, jag är tacksam för din opposition! Det är viktigast av allt att säga emot. Jag föll för det jag tyckte var fint. Men jag borde ha framhävt det banala och gängse.
Förresten Einar. Vi inbillar oss inte att storpressen skulle få kulturredaktörer som hyste andra hjärteangelägenheter än de gängse. Wiman kommer från den värsta blaskan av alla, han var Per Svenssons elev. Ack, att man ska behöva skriva P.S. namn. Det hade jag hoppats slippa.
thomas
SvaraRaderakänner denne per svensson väldigt dåligt. jag har läst några intressanta artiklar i sydsvenskan av honom genom åren, men aldrig kunnat släppa hans handlande i samband med "kritikern" linda skugges så kallade recension av en roman av björn ranelid. sättet per svensson hanterade efterspelet av denna hemska historia minns jag som uppseendeväckande beklämmande.
expressen är vad den är, en annan räv och tillika kameleont där har varit maria schottenius, ack så kvinnligt charmig, men oj så intellektuellt "rörlig" (läs anpassningsbar; att hon valde att avgå som kulturchef när dn skar ned kan jag inte uppfatta som annat än ännu en taktisk manöver). hon erbjöd mig skriva kritik i expressen för många år sedan, men jag tackade nej. orsaken var dock snarare att jag bläddrade igenom bokkatalogen och upptäckte att jag inte fann en enda skönlitterär bok som jag blev genuint nyfiken på - det är inte rätt incitament att skriva kritik utifrån. senare har jag offentligt uttryckt mig kritiskt gentemot henne, bland annat i en debatt som jag höll i på stadsbiblioteket, där jag sammanförde henne med med den stridbare och "konservative" peter luthersson, i en visade sig helt förfelad förhoppning om att en principiell diskussion om kulturkritikens utveckling skulle uppstå - de visade sig vara goda vänner från lund, och inte alls intresserade av att riskera att stöta sig med varandra (de hätska angreppen mellan svd och dn några år tidigare var som så mycket annat antagligen bara ett spel för gallerierna, rent av en slags underhållning?). så till den grad intellektuellt grund (ohederlig) är, eller med åren blir, kulturkarriäristen, att varje antydan till en kritik upplevs som en kritik mot personen själv och mer eller mindre automatiskt får konsekvensen att man slutar att "existera"; jag tar mig själv som exempel: senast en bok av mig recenserades i dn var 2004, det är fyra böcker sedan. skrev jag plötsligt mindre angelägna och litterära böcker?
någon borde möjligen skriva om det smutsiga - tarvliga - spel som pågår och som rent av bygger upp en del av dessa "intellektuella" miljöer; den (storstadsmässiga) kulturjournalistikens egna, allt för "mänskliga" mekanismer.
här kommer även det "politiska" in. delar du inte samtidens (läs kulturvärldens) självförståelse blir du om inte farlig så olustig. jag föreställer mig att denna aspekt för min egen del har spelat in ifråga om exempelvis aftonbladets och kulturadions hantering av mitt författarskap - åtta böcker sedan 1997, och ingen av dem har recenserats.
det är helt enkelt som det uppenbarligen måste vara.
det trista, som jag ser det, är att denna form av osaklighet - antydd och kanske dumt nog exemplifierad med egna erfarenheter ovan - i förlängningen måste utarma kulturen och göra att människor tappar intresset för dess yttringar. det som pågår är en slags nedmontering genom förfalskning, och detta till priset av vad som byggts upp av generationer av seriöst arbetande människor, däribland konstnärer och intellektuella. ett rikt kulturellt, andligt kapital, som möjligen alltid dragit till sig charlataner, men som hotar att strypas, att urholkas och förtvina när charlatanens anda blir allenarådande i det offentliga rummet.
allt gott
einar