Varför hör trånga gränder och rädsla ihop? Är det verkligen så att den ålderdomliga, kullerstenslagda och sparsamt belysta gränden - som man hittar på allt färre ställen - utgör den farligaste platsen av alla? Jag tror inte det, och då har jag befunnit mig i sådana gränder åtskilliga gånger, inte minst i Lissabons äldre stadsdelar. En enda gång har jag råkat illa ut i Lissabon, det hände på paradgatan Avenida da Liberdades övre del, utanför bilföretaget Citroëns huvudkontor. I Bairro Altos och Alfamas mörka gränder har jag känt en trygghet, kanske bedräglig men ändå, därför att jag där framför allt förknippat det mänskliga med fadokulturens kvaliteter. Ändå har jag hela tiden varit medveten om stadens narkotikaproblem, vilka i sig driver människor till rån, våld och misär. Det är bara det att jag aldrig mött våldet och knarket i gränden. Det finns på helt andra platser. Likadant har det varit med gatuprostitutionen som fram till 1994, då Lissabon var europeisk kulturhuvudstad, alltid fanns på båda sidorna av Avenida da Liberdade. Myndigheterna lät flytta på kvinnorna och var de finns efter det vet jag inte.Gränden på bilden lär vara fransk. Skulle jag vara mer rädd där? Jag har vandrat i parisiska gränder, jag har en ensam vecka i Nice 1995 vandrat i gamla stans gränder, mitt i vintern, liksom i Cannes, då det verkligen ekade kusligt om mina ensamma fötter. Jag har gått i arabiska gränder, i Tripoli, Benghazi, Jerusalem... men har aldrig varit rädd. Det närmaste jag kom livsfara var när jag med min äldste son pustade ut i Östra Jerusalem och på tv-nyheterna samma kväll fick se att en bomb smällt på precis den plats där vi suttit. I Benghazi vandrade jag timme efter timme i de gamla kvarteren och bara njöt av mat- och kryddofterna. I Albanien har jag vandrat i de flesta av landets gränder, från Shkodër i norr till Sarandë i söder, i Durrës och Tirana, i Gjirokastër och Korca, men aldrig varit rädd.
Det som skrämmer mig mest är svenska krogkvarter, upplysta och överbefolkade köpcentra och biltrafikens muller och hot. På sådana platser, där supandet, konsumerande och den individualistiska biltrafiken pågår, är också faran som störst mot varje människa. Jag har befunnit mig på sådana platser i brittiska städer, där faran har varit fysiskt påtaglig. I Birmingham har jag vid ett flertal tillfällen, på gågator, i bussar, känt mig rejält rädd.
Jag är inte dum. Jag utsätter mig inte för fara. Den kan finnas var som helst, och jag är mer än väl medveten om vad den "nya" gatukriminaliteten innebär, oavsett var i världen vi befinner oss. Men jag aktar mig noga för att påstå att den trånga gränden skulle vara en särskilt farlig plats. Så är det inte. Å andra sidan kan man konstatera att mörkerrädsla är särskilt läskig i en tät skog. Och ändå tror jag inte att den läskigaste skog i världen är farligare än Sergels torg, eller Lilla Torg i Kristianstad. Hoten, våldet, skadorna... allt det som hör samman med postmodernismen. Att man kan få på flabben i en gränd säger sig själv. Men det är inte den faran som omedelbart kommer för mig, när jag står i grändens mynning och betraktar det rum den erbjuder mig.
Fotograf okänd, bilden utgör omslag på en i Danmark nyutgiven roman. Jag har försökt få fotografens namn därifrån men ännu ej fått svar.
Det här knyter an till tankar jag har haft många gånger.
SvaraRaderaPortugisen i gemen är inte våldsam på allmän plats utan specifik anledning. Behöver han pengar kan han mycket väl hytta med vapen för att tillägna sig dem. Men han slåss inte för sakens skull. Jo, bakom lyckta dörrar, barnaga och hustrumisshandel är inte okända företeelser här. Men på offentlig plats är detta ett mycket ovåldsamt samhälle, sannolikt ett av de mest fridsamma i Europa. Det är nog inte alldeles för ingenting som man faktiskt gjorde en nästan fullständigt oblodig revolution 1974.
Det är om uttrycket tillåts en våldsam konrtrast mot den spända hotfulla aggressivitet som så snabbt uppstår på svenska breddgrader när det blir fredagskväll.
Jag kan inte sätta fingret på det. En slutenhet, uteslutande, är det samma andas barn som knuffar sig fram och aldrig ber om ursäkt, som gärna ska in i tågvagnen innan de som är inne i den hunnit ut?
Någon Ystads Allehanda jag läste förra veckan rapporterade om två unga män som blivit fällda för att ha slagit en tredje, betydligt äldre med en kofot. De hade tagit några öl och så sa den ene enligt uppgift från den andre att han kände för att slå någon.
Varifrån denna våldsamhet?
Den finns ju också uppenbarligen i Storbritannien, denna våldsamhet, som ett mål i sig själv. Där heter den fotbolloshuliganism.
I de situationer man har anledning att vara verkligt rädd finns det väl ofta andra problem med i bilden - droger, kriminalitet. Den kan ju vara oerhört närvarande även i samhällen som annars befolkas av öppna människor.
Men om man tänker sig en skala för underliggande våldstendenser i samhällen, hur nu det skulle kunna mätas objektivt, så tänker jag mig Portugal lågt på den skalan och Sverige och Storbritannien högt. Vad det beror på förstår jag inte, men jag konstaterar det.
Tack för din intressanta kommentar. Jag tror du har alldeles rätt, men kan inte heller jag förstå varför det är så här.
SvaraRaderaEn fredag kväll i en svensk småstad är enligt min uppfattning. Jag minns hur jag fick passa mig för värstingarna i lilla Uddevalla under min tid där på gymnasiet när man var på GG. Senare ute i världen i Johannesburg, Mexico City och andra städer med dåligt rykte, har jag sällan ens behövt känna mig nervös.
SvaraRaderaKanske, som efterreflektion, berodde det på att man visste vilka värstingarna var och om man hade otur råkade hamna i deras blickvinkel.