Simone Weil med André Weil,Henri Cartan och Jean Delsarte (1937).
När jag antikvariskt köpte hem Sven Stolpes Ande och dikt (1950) så var det efter rekommendation om att läsa hans studie av Léon Bloy. Eftersom boken saknar innehållsförteckning visste jag inte att det direkt efter den långa texten om Bloy skulle komma en om Simone Weil. Det finns i Stolpes text särskilt en aspekt som jag många gånger funderat över, nämligen Weils aldrig genomförda katolska konvertering. Att hon lämnade sitt judiska arv bakom sig är oomtvistat och fastlagt. Men det faktum att hon aldrig blev medlem i katolska kyrkan har förvånat många, eftersom man sett och betraktat det som en självklarhet att hon levde sitt korta liv som bekännande kristen.
Sven Stolpe skriver: "I själva verket var Simone Weil rädd för kyrkan som social institution, som surrogat för det högsta. Katoliker är patrioter - i sitt förhållande till kyrkan. De älskar den som sitt hem, sitt hemland. Men varje sådan bindning tedde sig för Simone Weil som en begränsning. När hon såg helgonen skänka företag som korstågen sitt gillande, anade hon, att de förblindats av just denna näst högsta bindning till kyrkan istället för till Guds kärlek. Kyrkan är en social institution och som sådan farlig."
Sedan han resonerat kring detta kommer Stolpe in på de kollektiva känslor som uppstår: "Simone Weil vägrade att upptas i en miljö, tillhöra en miljö där man säger vi, vara en del av oss, 'att över huvud trivas och vara hemma i någon sorts mänsklig miljö.' Hon kände som sitt livs uppgift att 'vara ensam, främling och i landsflykt'".Det tycks som om Stolpe här träffar kärnan: den som föredrar en världslig och social institution - en maktapparat - är aldrig fri. Stolpe igen: "Vad hon mer än allt annat fruktade, var att kompromissa - hon ville det absoluta, och det absoluta kräver frihet och offer."
thomas,
SvaraRaderajag vill återigen lägga till detta: simone weil var inte emot gemenskaper, utan endast falska sådana. varför annars tala om den farliga rotlösheten? om vikten av att slå rot? poängen var - och är - att man måste ha sina rötter i det Verkliga (Sanningen, eller om man så vill: det absoluta), och inte i "ideologier", institutionaliserade (makt)strukturer, etc.
detta citat sammanfattar tydligt hennes inställning: "De som tror på Kristus för kyrkans skull och inte tvärtom är avgudadyrkare."
hon var med andra ord inte någon principiell motståndare till en kyrka. den måste bara vara rotad i Sanning.
att hon valde att ställa sig utanför berodde på två saker: 1. hon ansåg dagens kyrka på flera sätt korrumperad. 2. hon såg det som sin livsuppgift att vara en kritisk intellektuell, och som sådan måste hon stå fri.
i min (sedan länge) kommande essä i axess försöker jag bland annat visa på en del felaktigheter som cirkulerar om henne. senast i en essä i vänstertidningen ny tid framställdes hon som en radikal rödstrumpa. en sådan beskrivning är helt enkelt mer osann än sann. det är riktigt att hon som ung ingick i vänsterradikala kretsar, men dem tog hon snart avstånd ifrån, och blev vad t o m en moderat vänstersinnad person skulle kalla reaktionär.
allt gott
einar
Einar, detta är samma text som du tidigare såg i Occident-bloggen.
SvaraRadera