”Folk? Religion? Nation? Alla dessa begrepp kan appliceras på judarna, inget är tillfredställande” ur Le Juif imaginaire av Alain Finkielkraut.”Fanns inte juden skulle antisemiten vara tvungen att uppfinna honom” ur ”Réflexions sur la Question juive” av Jean-Paul Sartre.
”Vem som är jude bestämmer jag” uttalade Hermann Göring.
"Säg mig, är herrn jude? Ja, svarar mannen, jag är jude. Den frågande replikerar: Märkligt, ni ser inte ett dugg judisk ut." Vits uppsnappad i Israel.
Nå, varför samla dessa uttalanden på det här sättet? Jag gör det av ett enda skäl. Det är nämligen så att jag läst Shlomo Sands bok Skapandet av det judiska folket (Voltaire Publishing, översatt från engelska av Ulf Gyllenhak). Originalet publicerades på hebreiska 2008. Boken lär ha vållat ordentlig debatt i Israel. Författaren är professor och föreläsare i historia vid Tel Avivs universitet. Han föddes 1946 i ett österrikiskt flyktingläger, av sovjettrogna, polsk-judiska föräldrar. Familjen kom till den nybildade staten Israel, och författaren växte upp där.
Ville man vara elak, kunde man till citaten från Finkielkraut, Sartre och Göring foga ett likadant av Sand: "Det finns inget judiskt folk." Så skulle man nämligen kunna sammanfatta hans bok, som är allt annat än lättillgänglig.
Den historia han skriver går konsekvent på tvärs mot all vedertagen sådan. Men man får vara mycket väl inläst på såväl biblisk som jordisk historia, kunna den egyptiska forskningen och därtill vara insatt i de historikerstrider som uppenbarligen rasar i den judiska världen. Sand använder minst två metoder: källkritisk läsning av historieskrivningar samt belysningar av genetisk antropologi. Men boken sönderfaller genast i två: den första, och mest omfattande, är den som går tillbaka på judisk historia och snabbt kommer in på det khazariska spåret. Den andra är ett slags samtida polemik som omfattar allt ett samhälle kan sägas vara: identitet, etnicitet, religion, nationalitetsfrågor och annat.
I det avseendet står de två identiteterna "israel" och "jude" i skarp motsättning. Hur, ja det får man veta om man läser bokens sista hundra sidor (den är totalt dryga 400 sidor tjock). Jag har inte för avsikt att gå närmare in på bokens teser. Det saknar jag kunskap till. Men jag finner det bestickande att de ofta sammanfaller med samtida antijudiska ställningstaganden så som de formuleras av islamister och nationellt sinnade rörelser. Det är ingen tillfällighet att både Ahmed Ramis Radio Islam och nätportalen Nordisk.nu talar för khazarspåret.
Bara en randanmärkning. Möjligt är ju att Göring fällt det citerade yttrandet (men jag tillåter mig att betvivla det) men i så fall citerade han den legendariske antisemitiske borgmästaren i Wien, Dr Karl Lueger (i ämbetet 1897 - 1910). Kritiserad för att ha ett antal judiska rådgivare lär han ha yttrat: "Wer a Jud ist bestimm I".
SvaraRaderaEfter toleranspatentet 1867 skedde en enorm tillströmning av judar från andra delar av imperiet till Wien. Anitsemitismen fick ett uppsving och Lueger var den politiker som skickligast förstod att göra den till sin politiska plattform. Detta var under Hitlers ungdomsår i Wien och han skriver om sin beundran av Lueger i Mein Kampf. Men det var inte antisemitismen i sig som främst imponerade på H. utan L.s förmåga att mobilisera massorna och för att han förstod "att undvika att splittra folkets uppmärksamhet utan att alltid koncentrera sig på en enda motståndare". Det är ingen tvekan om att Lueger var en av Hitlers viktigaste förebilder både vad gäller politikens innehåll och -kanske framför allt- dess strategi.
P.g.a. sin framgångsrika kommunalpolitik föräras Lueger än idag i Wien. Hans antisemitiska plattform och hans roll som Hitlers förebild är ingenting man talar om här. "Schwamm' drüber" som man gärna säger här.
Bengt, stort tack för din lysande och lärorika kommentar.
SvaraRaderaDet där med Göring låg någonstans i mitt bakhuvud och jag fick det bekräftat på Militärhistoriska biblioteket, där man bla kan läsa i en bildtext :
"Wer jude ist, bestimme ich” – vem som är jude bestämmer jag! Luftwaffes chef och Hitlers ställföreträdare, Hermann Göring, här fångad en dag på operan, klippte snabbt av alla diskussioner kring utnämningen av Erhard Milch som sin närmaste man i det tyska flygvapnet.
Erhard Milch hade alltså anklagats för att vara jude, det är bakgrunden.
Så här står det om honom i artikeltexten: "fältmarskalk Erhard Milch, vars mor var av judisk börd."
Här finns hela texten: http://www.smb.nu/index.php/militara-artiklar/andra-vaerldskriget/907-judiska-maen-tjaenade-i-nazitysklands-arme
Tack igen, tycker om kommentarer som din. Hoppas fler nappar, just för att det intresserar mig mycket.
Nja, Bengans bildning i den här frågan har jag ju inte, däremot försökte jag läsa Sands bok för något år sedan då den kom i fransk översättning. Jag kom aldrig igenom den, men uppfattade den ungefär som du skriver, det vill säga, för Sand finns det egentligen inget judiskt folk.
SvaraRaderaJust nu slog det mig att det är ungefär som att påstå att det inte finns någon svensk kultur. Kanske. Tittar man på delarna en och en så kan man antagligen tolka det så (allt är någon gång importerat), men alla delar tillsammans utgör - ändå - en svensk kultur.
Samma sak misstänker jag gäller den judiska.
Hur man sen ska ställa sig till begreppet folk kanske är knepigare om man inte vill trassla in sig i något som liknar rasism. Och det vill man inte.
"Folk" känns luddigare där än "medborgare", eller är jag ensam om att tänka så?
Karin, du blir inte förvånad, men det gör mig så glad att du läst boken.
SvaraRaderaNej, jag tror inte att "folk" har något som helst med rasism att göra. Jag tror istället att vad Sand är ute efter, är att judarna sedan urminnes tider blivit uppblandade med andra folk så att det idag inte genetiskt går att hitta "urmodern". Hon dog för flera tusen år sedan. Folk kan jag däremot använda som begrepp om jag vill identifiera ett slags gemensamma normer i fråga om språk (kriterium nummer ett som judarna trots allt, tack vare poeterna och språkforskarna fann i den nya hebreiska som är Israels språk), seder, traditioner etc. Jag tror inte att dessa kriterier är lätta att definiera och naturligtvis blir de ännu svårare för att folk i förskingring. Jag har särskilt studerat detta bland albanerna. De är idag 50% som lever i Kosova och Albanien.Övriga 50%, framför alla i USA, Italien, Mellaneuropa och Skandinavien, gör också anspråk på ett gemensamt arv. Varför? För att de fortfarande identifierar ett albanskt arv. Så antar jag att judarna också ser på sin historia och sin framtid. Trots mycket förvirrande tycker jag att Sands bok väcker många sådana frågor till livs.
Detta är ju vad Arthur Koestler hävdade i sin The Thirteenth Tribe från 1976, nämligen att de askenasiska judarna härstammade från Khazarerna, vilka konverterade till judendomen på 700-talet. Koestler blev då skarpt kritiserad av fackhistoriker som dilettant. Kanske får han upprättelse nu?/Arvid Bengtsson
SvaraRaderaLäste på lite: Genetiska studier talar starkt för att de askenasiska judarna huvudsakligen härrör från östra medelhavsområdet. Så Shlomo Sand, liksom tidigare Artur Koestler, verkar ha fel./Arvid Bengtsson
SvaraRadera"Militärhistoriska biblioteket" - det verkar ju auktoritativt. Vi får kanske acceptera att Göring fällt de citerade orden (även om Wikipedia är av annan uppfattning). Men historiskt belagt är också att Lueger fällde sitt yttrande i början av förra århundradet. Jag åberopar mig då på Brigitte Hamanns "Hitlers Wien" - en bok som är obligatorisk läsning för den som är intresserad av nazismens och Hitlers ideologiska rötter.
SvaraRaderaDu, Thomas, brukar ju ofta citera "Masse und Macht." Där skriver ju Canetti om det judiska folket. Jag har inte boken till hands men så vitt jag minns karaktäriserar han judarna som "ett vandrande folk" med vandringen från Egypten som sammanhållande nationell identitet.
Jag har skrivit om Canetti och "Masse" och kanske inte riktigt delar Thomas uppskattning. Men meningsskiljaktigheter måste ju till och jag är beredd attt böja mig. Se alltså:
Kraus och Canetti - två elaka genier.
Sorry - min egentliga kritik av "Masse und Macht" finns i en bilaga till det skriftstycke jag länkade till. Randanmärkningar
SvaraRaderaArvid, jag glömde säga att boken också hänvisar till det som Arthur Koestler skrev.
SvaraRaderaBengt, jag hänvisade bara till Mil.arkiv för att det var där jag fann citatet. Kan det inte vara så att Göring helt enkelt snappade upp det från Lueger? Jag är tacksam för att du redde ut detta, vi lär oss något nytt varje dag.
Idag är det en ny dag och jag vill tacka er alla för inläggen.
Och om Canetti, jag minns det du skrev, men ska läsa om det igen.
En inflikning: Något senare än toleransediktet 1867 påbörjades den enorma utvandringen av östeuropeiska judar till USA. Det var periodsvis under enorma protester som dessa släpptes in, i början av invandringen framförallt från de väletablerade judiska familjerna i New York som hade invandrat tidigt 1800-sent 1700tal från franska och tyska köpmannasläkter och som rakt av inte ville bli förknippade med sina fattigare kusiner från landet. Först i och med de stränga immigrationslagarna 1924 riktade mot just östjudarna och italienare upphörde den stora invandringen till USA. Det som senare skedde i nordöstra USA under tidiga 1900-talet är historien om hur många judar sökte sig till branscher som bygg, underhållning ("show-bis") m.m. vilket i en växande amerikansk ekonomi som på den tiden inte heller hade några militärutgifter att tala om utgör det kanske främsta exemplet på förverkligandet av "the American dream". Seinfeld är ett modernt exempel då familjen utvandrade från Damaskus på 1950-talet till Israel men stod inte ut med att behandlas som andra klassens medborgare p.g.a. de sågs som orientaliska judar utan flyttade vidare till USA.
SvaraRaderaEtt sidospår i detta är att många av de judiska byggmästarna under 1900-talets början byggde upp enorma rekreationsanläggningar i Catskillsbergen i staten New York. Detta område påminner i mångt och mycket om centraleuropeiska bergs- och kullandskapet med djupa granbarrskogar likt Karpaterna som påminde många av östjudarna om det landskapet de hade utvandrat ifrån. Här fanns enorma hotell med koscherkök och underhållning, det fanns inte någon av de stora komikerna som inte uppträdde där. Idag är de flesta av dessa enorma anläggningar som Grossingers helt igenbommade efter att denna generation dött ut. Läser man serieromanen Maus av new york-bron Art Spiegelman utspelar sig en del av handlingen där i slutet av 1970-talet när Arts far, Auschwitzöverlevaren, åker till Catskillsbergen för att vila upp sig; det är alltså inte av någon ren tillfällighet som Arts far åkt dit. Nästan samtliga gäster är lika gamla som pappan själv och delar ungefär samma slags erfarenheter av tidiga 1900-talets Central- och Östeuropa. Numer tycks det vara ett mindre antal ortodoxa judar som istället semestrar där.
http://en.wikipedia.org/wiki/Borscht_Belt
Tack Karl, det här mycket intressanta behandlas också i Sands bok. Han visar på fenomenet både i den amerikanska judenheten och den europeiska, som såg ner på jiddish-judarna som kom från öst. Och det du säger om Israel känner jag också till. Seinfeldts öde var dock en nyhet för mig, synnerligen intressant. Stort tack för ditt bidrag.
SvaraRaderahttp://www.newsweek.com/2010/06/03/the-dna-of-abraham-s-children.html
SvaraRadera“scientists report that the Jews of the Diaspora share a set of telltale genetic markers, supporting the traditional belief that Jews scattered around the world have a common ancestry. But various Diaspora populations have their own distinct genetic signatures, shedding light on their origins and history. In addition to the age-old question of whether Jews are simply people who share a religion or are a distinct population, the scientific verdict is settling on the latter.”