Séraphine de Senlis (1864-1942).

Hon heter Séraphine. Hon bor med en fot i Köpenhamn och en i Helsingfors. Hon finns i Lissabons gränder och i en kväkargård i West Midlands. Hon är jag och en annan. Hon är kvinna och man. Hon är fransyska, i drömmen och på duken. Hennes blommor växer från stammen in i himlen. Hon kan inte uttala ordet jag, ty i hennes värld är allt, från blommorna till brödet, ett och detsamma. När jag sitter i samma rum som hon bjuder hon mig att dricka av det hemgjorda vinet.

Hon sjunger något som änglarna lärt henne. Det är vackert och kommer inte ur hennes mun. Snarare har hon laddat rummet med denna sång. Jag ser henne gå ut på ängen och räknar på mina egna fingrar: var går gränsen mellan konstnärskap och dårskap? Vi är många som räknar på denna olösliga ekvation och som i brist på svar försöker leva i den. Inlåsta på asylen blickar vi mot himlen och samlar molnen i våra fickor.

Han som trädde in i hennes värld ville inte älska en kvinna. Hans blick var fäst på målningen och han stod med en fot i Tyskland och en i Frankrike. När krigsmaskinen rullade igång skildes han från henne. Människan lever i det pågående kriget och försöker fly in i drömmen och duken. Kanske är det där hon finner sin enda fristad?